Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Jag är en ensamstâende mamma till två barn, nu 12 och 15 âr gamla. För två âr sen blev jag sjuk och bad socialen om hjälp, för jag blev inlagd pâ sjukhus. Hade inga anhöriga på bostadsorten. När jag sen kom hem blev det problem. En psykodynamisk utredning var igâng och barnen skulle bort frân mej i förebyggande syfte. De hittade inget konkret att anmärka pâ. Socialen menade att det var säkrare att förebygga eventuella framtida problem i vâr lilla familj.

Hela utredningen visade att man spekulerade psykodynamiskt. De hittade olika tragiska teorier i sina framtidsvisioner. De konstruerade en höna av en fjäder. Domstolen klubbade igenom det som myndigheterna önskade, LVU tvångsomhändertagande av barn enligt Lagen om vård av unga, utan att ha ett normalt bevisunderlag.

Min 13-âriga dotter skrev, i desperation, detta brev till tidningen i vâr lilla stad, dvs den stad där jag bodde, för mina tvâ flickor var i fosterhem på annan ort. Jag hade tidigare hamnat i en chock krisreaktion men var nu hemma igen. Min dotter ville få hjälp nâgonstans, ville komma hem. Det här är vad hon skrev:

"Sâhär gâr det till i Sverige 2007. Jag ar en tjej i tonâren. Vi, mitt syskon och jag, fâr inte längre bo hos vâr mamma. Fast vi har bott med henne i hela vârt liv, är det inte lämpligt att vi bor med henne längre enligt socialen. Men det är ingen som haft nâgot att klaga pâ tidigare. Nu helt plötsligt är allt fel, pâ oss, på henne och pâ vârt hem.

Allt började med att mamma blev sjuk och fick be socialen om hjälp. Hon blev inlagd och det behövdes att något tog hand om oss när hon var sjuk, för hon har inga släktingar här som vi kunde bo hos.

Men när mamma blev frisk fick vi inte komma hem igen. Det ansâgs inte lämpligt. Vi har alltid bott hos vâr mamma och det har funkat bra. Hon är snäll och skriker aldrig pâ oss, inte ens svär ât oss. Hon har lärt oss att alla människor har lika värde, men det har vi själva fâtt känna pâ, att sâ âr det inte.

Vi har nu under sex mânader flyttat till olika fosterhem och ska snart till det tredje. Första paret vi bodde hos var jättesnälla. Där ville vi vara kvar, men fick inte för socialen. De kom med olika anledningar. Sen flyttades vi till en familj lângt från vâr skola och alla kompisar. Vi fâr åka två timmar i taxi om dagen, ibland mer. Familjen har själv flera barn, som givetvis kommer i första hand med sina intressen och hobbies. Vi kommer ingenstans. Pâ helgerna âker vi oftast pâ deras aktiviteter, annars sitter vi bara där i deras hus. Och vi bor i ett litet rum som man knappt kan röra sig i. Alla familjens barn har tv utom vi. TV:n i vardagsrummet tittar alltid pappan pâ.

Ibland får vi till och med kränkande komentarer frân föräldrarna, barnen och socialen. En gâng kallade ett av barnen mig "jävla fosterbarn"! Jag blev arg och sa nâgot dumt tillbaka. Dâ fick jag skulden för alltihopa. Jag har till och med blivit inlâst pâ rummet en gâng för att jag sade något opassande. Om jag inte gör som jag blir tillsagd sâ säger de att jag blir skickad till ett ungdomshem och det vill jag ju inte.

Vi vill ju bara flytta hem till vâr mamma igen och att allt ska bli bra igen, men ingen frâgar oss vad vi vill. vi vet inte vad vi ska göra eller vart vi ska vanda oss

Fosterhemsungen"

Det här var min älsta dotters brev.

En reporter kom hem till mig när hon hade fâtt brevet. Men hon fick inte skriva om det för sin chef, inte pâ nâgra villkor, för "barnens bästa, det kunde skada barnen" ansâg chefen. Men reportern var dokumentärfilmare och var intresserad av att göra en dokumentär. Min dotter som skrev brevet flydde till mig frân fosterhemmet, för det var mycket brâk där mellan föräldrarna. LVU blev klart i samma veva. Min dotter hade vädjat till mig i veckor redan om hjälp sâ hon kunde fly. Hon var skrämd av hotet att de kanske skulle sätta henne på ungdomshem. Hur skulle det gâ för henne om hon hamnade där, undrade jag. Hon skulle aldrig klara det.

Vi rymde hastigt och lämnade allt, även om vi inte visste hur det skulle gâ. Min andra dotter blev kvar och det sörjer jag mycket. Vi förlorade kontakten med reportern när jag flydde Sverige med min dotter i all hast. Vi hade bara kläderna pâ kroppen och passen. Lite papper och foton fick vi med oss. Jag har inte ens en adressbok kvar.

Är inte det här lika mycket övergrepp som de tvângssteleriseringar som svenska staten har fått betala skadestând för?

Författaren heter egentligen något annat

Av Lena Olsson 02 jul 2009 10:04