Att fånga havsörn för hand

Under 1950-talet besökte jag av och till fågelbergen i norra Norge med Harstad som bas för färderna till ett flertal fågelberg. Jag hade lärt känna ornitologen och fångstmannen Kjeldsen på Åsveien i Harstad och han lät mig uppleva fantastiska ting. Att samla ägg från främst tordmule och lunnefågel på klipphyllorna var en stor upplevelse, och Kjeldsen lät sig hissas ner i en lina för att utföra det jobbet. Jag ville själv försöka och med hjälp av en reservlina bar det iväg de cirka 10 metrarna utför stupet. Linan var oanvänd med resultat att den var virad och när jag hissades ner började jag snurra runt, runt tills den äntligen stannade - och började snurra mig åt andra hållet i stället. Katastrof för mig, jag blev helt yr och rädd och var tvungen att markera med signalsnöret att jag ville upp igen. Jag gjorde inget ytterligare försök.

Kjeldsen berättade för mig att i Svolvaer fanns en småbrukare bosatt en bit upp på fjällsluttningen, och han fångade örn för hand! Helt otroligt, jag bara måste besöka honom och så blev det. Han lät sig övertalas att jag skulle få uppleva detta och tillvägagångssättet var följande: Högre upp på fjällsluttningen fanns en grottta, cirka 5 kvadratmeter stor och utanför den en klipphylla. Han hade byggt för ingången till grottan så att där fanns endast en öppning i jämnhöjd med klipphyllan på cirka 30 x 30 centimeter. På hyllan hade han lagt en åtel, en död get, och bundit en hästtöm runt kadavret med repändan in i grottan. Korpar i flertal besökte åteln ivrig dag efter dag och det drog även örn till sig, som när den anlände trängde bort korparna. I god tid före gryningen denna majdag kröp vi in i grottan och stängde för så att bara den lilla gluggen var öppen. Korparna kom och så småningom även örnen. Genom att försiktigt dra i hästtömmen " rörde sig " den döda geten och detta gjorde örnen helt vild - han gjorde allt för att ta livet ur offret. Avståndet ut till örnens fötter var cirka 30 centimeter och plötsligt stack fångstmannen ut ena handen och grep tag om fågelns ben/tars. Det blev ett herrans liv, men han behärskade situationen helt genom att dra in fågeln genom den lilla öppningen. Med vingarna fortfarande utanför grottan fick han så tag i fågelns hals och sedan var det ögonblicksverk att vrida halsen av den stora fågeln.

Han var stolt och nöjd - en marodör mindre till gagn för får och getter på bete. Fågeln sålde han till en djurkonservator.

Jag bodde två nätter hos denne man med hustru och fick även uppleva en helt annan historia: Till det lilla bostadshuset hörde även en länga med vedbod,redskapsbod och en liten ladugård, där man hade gris,får och getter. Inga kor. I anslutning till ladugården fanns ett utedass med plats för två att sitta. Jag frågade varför de hade en tvåhålig anläggning och fick veta, att paret oftast följdes till utedasset för att få vara ifred för vittra. När jag första kvällen ensam besökte detta utedass hörde jag att något rörde sig i vedboden. Halvt rädd men nyfiken öppnade jag och fann där en man i 30-årsåldern. Det visade sig vara familjens enda barn, en " gampojke ". Att man förpassat honom till vedboden när jag kom på besök berodde på att hans käke gått ur led sedan en tid och hängde ohjälpligt, och man skämdes för detta. Jag lyckades övertala paret att med fiskebåten åka till Narvik, en resa på halvannan timma, och få åkomman åtgärdad. Jag följde med på den resan, och det var ett villkor för att den skulle bli av.

"Opplev en annerledes og exotisk kultur inhyllet i lofotens magiske lysbrytninger". Så säger turistreklamen om Svolvaer. Instämmer helhjärtat!

Av Mats Hägglöf 22 jun 2009 16:25