"Vaer nu en söd pige"

"Vaer nu en söd pige", sa min mamma till mig på danska när jag var liten, och lika ofta som hon sa det stod jag lika frågande. Vad menade hon egentligen med att jag skulle vara en snäll flicka? Skulle jag hålla mig i bakgrunden, skulle jag le och vara tyst eller vad var det hon egentligen menade? När jag blev äldre började jag förstå undermeningen med den uppmaningen: Jag skulle inte utmärka mig. Jag har också fått höra att jag är en snäll mamma som ställer upp så mycket för mina barn. Tja, om det handlar om snällhet vet jag inte, kanske är det bara brist på eget liv.

Häromdagen fick jag ett email från en förälder från fotbollen som sa att jag var en "duktig" förälder som alltid ordnade insamling till tränarna. Dagen innan fick jag höra hur "duktig" jag är som arbetar 95 timmar på nio dagar, i sträck.

Dessa två ord får mig att bokstavligen rysa av obehag inombords. Hur kan man vara duktig som arbetar så mycket? Egentligen tycker jag det är komplett idiotiskt. Speciellt som jag ådragit mig en senhinneinflammation i ena underarmen. Det finns väl inget duktigt med det? Jag gör det för att det finns möjlighet för det och för att jag vet att när hösten kommer är extraarbetena borta.

När jag får höra att jag är duktig eller snäll så är det som om någon står och klappar mig lite på huvudet med ett nedlåtande leende som om jag är ett litet barn. Det har gått inflation i dessa ord tycker jag, för snällheten har förlorat sin betydelse när man slänger det omkring sig, kanske ibland för att döva sitt eget dåliga samvete.

För mig står ordet ”snäll” för något annat. Jag började fundera över när jag sa det till folk, och jag när jag fick höra det, och jag kom fram till att snällheten oftast grundade sig i en omtänksam handling. Att vara duktig handlar om att göra något som man egentligen kanske inte har sådan lust att göra men gör det ändå. Det är en erövring av det egna jagets lathet och ovilja.

Jag vill inte vara ”duktig” och inte heller ”snäll”. När jag hör dessa ord blir jag tre år inombords och får en trumpen min med plutande demonstrativ mun. När jag var liten skulle jag vara snäll när jag inte hade lust att vara det. Jag skulle underordna mig och vara tyst. Jag skulle vara allt det jag inte är av min natur.

Jag vill knappast kalla mig elak och inte heller lat, men jag gör saker för andra för att jag vill, och för att det ger mig en viss typ av tillfredsställelse. Jag arbetar så mycket för att jag vill resa med barnen och uppleva nya saker, och jag samlar in pengar till tränaren för jag tycker det är det minsta man kan göra när de ställer upp utan ersättning helg som vardag.

Det är möjligt att det bara är jag som är nojjig över dessa ord, men det kan kanske ibland vara bra att fundera över vad vi säger och inte bara använda orden av ren slentrian, goda som dåliga.

Av Birgitta Stiefler 12 jun 2009 18:28