En sekt för losers

Den kristna religionen söker i första hand att trösta människor. ”Kommen till mig I som ären betungade”, säger Jesus. ”I skolen vara såsom lammen”, säger han också. ”Jag är den gode herden.” ”De sista skola bliva de första, men mitt rike är icke av denna världen.”

På korset, sedan de svaga och ondskefulla människorna förrått honom, ber han sin fader i himlen att förlåta oss, ty vi veta inte vad vi göra. Genom hans död bliva våra synder oss förlåtna, ty han gör allting nytt. Och vi blir pånyttfödda. Frälsta. Ty Jesus är vägen, sanningen och livet. Han är guds enfödde son, sann gud och sann människa. Och jag är en fattig, syndig människa. För mig går vägen till frälsning genom honom som gud offrade för att också vi fattiga syndiga människor skulle få frälsning. En enklare väg än att fasta i fyrtio dagar.

Men genom att ge upp sin egen väg, genom att underlåta att söka en egen sanning, genom att gå en redan upptrampad livsväg, överlämna sin själ till Jesus, uppger människan mycket av sig själv. Kanske hela sitt jag. Sin självständighet. Sin tro på den egna förmågan. Och med det sin självkänsla. Hon är ju bara en fattig syndig människa. I stället iakttar hon samhällsmönstren, hittar sin roll som myra i myrstacken och överlåter ansvaret för sitt liv och sin frihet i någon annans händer. I Jesu händer. Den som så övergivit sin ande, sitt geni, blir i behov av tröst. Han blir fattig och syndig och han vill krypa till korset. Han behöver frälsning från sin litenhet, från sin feghet, från sin osjälvständighet. Och kyrkan lovar förlösning i Jesu namn.

Kristendomen bildar ett slutet system. Skapar osjälvständiga människor med sorg i sina hjärtan och vilsenhet i sina själar, vilsna för att de har övergivit sina egna vägar, lämnat bort sin tro på sig själv och sina livsval åt Jesus. Sedan bjuder kyrkan på tröst, på tröstande samtal, tillåtande gemenskaper där man sitter och ynkar sig tillsammans i skenheligt allvar. Kyrkan tillhandahåller också tröstande kyrkkaffe, ostfrallor och kanelbullar.

Om kristendomen är orsak till detta samhälle uppbyggt på materialism, präglat av kommersialism, ytlighet och dödsdrift, eller om kristendomen bara har hittat sitt verksamhetsområde bland de olyckliga människor som lever i detta samhälle, spelar ingen roll. Som livsuppfattning är kristendomen andligt förkrympande, som filosofi löjeväckande. Och hade den inte skapat människor som fungerar väl som arbetskraft hade kristendomen inte varit en världsreligion, utan en sekt förbehållen losers.

Av Jan Wiberg 05 jun 2009 12:33