Den svåra blygheten

Jag tittar på stackars Ebba och känner hur min egen luft tar slut i halsen. Det går bara inte att få syre ner i lungorna och krampen i halsen får orden att stanna inom. Ebba kämpar med sitt framträdande som handlar om Skåne och jag lider med henne. Efter ett tag slappnar min egen hals av, då jag inser att det denna gången inte är jag som står och måste redovisa fastän stamningen gör sig påmind. Den jag behöll för mig själv genom hela uppväxten och som har gått i rakt nedstigande led till min son. Jag vågade inte berätta om det för mina föräldrar och jag lyckades dölja den genom att inte prata. När jag märkte att orden började stocka sig hade jag alltid en ursäkt för att inte vara med i diskussionen mer.

När jag såg att min 2-åring hade problem med stamning tog jag direkt kontakt med en logoped fastän alla människor sa att det bara var en fas som alla barn gick igenom.
Jag ville under inga omständigheter att min son skulle ärva min blyghet och dåliga självkänsla på grund av musklerna i halsen. Precis som min stamning så kommer sonens bara när han är nervös eller vill säga för mycket på tio sekunder. Med god hjälp har han idag ett bra förhållningssätt till det, och han är allt ifrån blyg.

Jag ler stort när Ebba är färdig med sin redovisning och undrar hur hon tacklar sin blyghet.
Min blyghet satt i ända upp i tjugoårsåldern. Tills den dagen då jag skulle redovisa om plastikkirurgi på undersköterskeutbildningen. Eftersom jag själv som liten blivit opererad många gånger för mina brännskador tyckte jag det var spännande att fördjupa mig i operationsteknikerna de använder sig av.

Klassen bestod av bara tjejer så någon ropade att jag kunde väl visa mina ben? Njae, det var besvärligt att bli så betittad tyckte jag. Fler och fler tjejer gjorde sig hörda och till slut var det som om en sjal föll av från mina axlar. Jag brydde mig inte, drog ner byxorna och ställde mig på katedern i blus och trosor. Plötsligt hade jag en massa händer som kände och utforskade mina gamla ärr och stora leenden slog emot mig när lektionen var över.
Det blev en befrielse för mig att släppa taget om blygseln och känslan av att behöva vara på ett speciellt sätt för att bli accepterad. Jag kan aldrig få alla att älska mig så då kan jag lika gärna vara sann mot mig själv istället.

Ebba går nöjt och sätter sig med sina klasskamrater och jag ser hur hennes axlar trillar ner. Jag önskar henne lycka till framöver, och att hon ska få till sig att hon är så bra som hon är.

Jag kommer ihåg när den store var tio år och vi låg och pratade inför natten och jag frågade honom om han skämdes över mig. Det hade varit ansiktsmålning på fritids tidigare på dagen och jag hade frågat om inte jag också kunde få en röd näsa vilket jag såklart fick. Jag glömde bort näsan och gick och pratade med folk. Någon timme senare kom jag på att sonen kanske hade tyckt det varit väldigt pinsamt. När vi låg där och väntade på John Blund svarade han att "du är ju den du är mamma, så det är inte lönt att skämmas". Jag brukar säga att om det är någon som skäms å mina vägnar så är inte det mitt problem utan deras.

I blygheten begränsas vi och får inte möjlighet att ge utlopp för glädjen och skrattet som kanske gör en stor skillnad för någon annan. Jag är övertygad om att vägen till lycka går genom glädje, skratt och positivt tänkande. Vi ger oss själva en chans att få så mycket tillbaka om vi vågar bjuda på oss själva.

Det är snart sommarlov och det dröjer tills nästa redovisning för Ebba.

Av Birgitta Stiefler 03 jun 2009 20:04