En knacklig äldreomsorg

Jag sätter mig på en stol en bit bort från Elsa. Hon sitter i sin gungstol och vickar nervöst fram och tillbaka medan min kollega pratar med henne. Hon är prydligt klädd och hennes hår är välkammat. Däremot har hon en flackande blick som irrar i takt med gungstolen monotona gungande.

- Ja, du vet han dog ju igår och ligger i huset mitt emot, säger hon medan hon med bestämd arm visar åt vänster.
Min kollega tar hennes hand, som Elsa ruskar av sig och säger:
- Nej, nu tror jag du kommer ihåg fel.
På min pall en bit bort ser jag hur frustrerad Elsa blir över den totala dumheten min kollega för fram.

Jag observerar situationen medan dialogen fortsätter mellan de två damerna. Den ena har försvunnit in i en värld där hon inte kan bli nådd och den andra försöker förklara för att lugna den äldre. Tyvärr måste vi till slut motvilligt dra oss därifrån utan att Elsa förstått att mannen dog för 20 år sedan. Hon satt i sin gungstol och kunde inte ta sig för något annat eftersom hon väntade på likbilen som skulle hämta kistan samma eftermiddag.

Det finns tyvärr många som Elsa som bor hemma fastän de hade haft det mycket bättre på ett äldreboende. Dessa människor är dementa och försvinner ut och in i världar som inte är den verklighet vi andra lever i, och de gör det med en övertygelse som ingen kan rucka på. Detta är sanningen för dem.

För att en människa ska kunna få den omsorg den behöver måste de godkänna den själv. Personen har kanske inte gått igenom en demensutredning har kanske inte velat det, och ingen kan tvinga någon att flytta. Jo, om man får ett tvångsintyg vilket en läkare ska skriva. Om en människa ska anses vara otillräcklig ska två oberoende läkare skriva ett utlåtande och personen ifråga kan då hämtas med polis.

Visst är det en tragisk utveckling om det kommer dithän, men jag tycker det är ännu mer tragiskt att en människa ska behöva leva i den ensamhet som får demoner och rädslor att bli till verklighet. De sitter ensamma och har ingen struktur på dagen, och ingen som kan hjälpa dem att skingra tankarna.

Att få möjlighet att få bo hemma så länge man vill och kan är en rättighet, men som det ser ut i dag tycker jag mer det verkar ha blivit en skyldighet. Många av dessa äldre har också blivit bra på att lura sin omgivning. De har strategier hur de ska hantera minnesluckor och det är inte alltid lätt att se det dilemma de sitter i. Ingen människa vill erkänna att man börjar bli gammal och inte riktigt klarar sig själv, men det är tragiskt att se hur ensamheten får dessa människor att sjunka än längre ner i sin demens.

Sjukvården behöver uppmärksamma den äldre generationen och deras behov. Det behövs massiva åtgärder så som fler äldreboenden för att vi ska få åldras med värdighet, på de villkor som passar oss bäst. Inte de villkor staten satt upp, beroende på hur mycket pengar de har lust att lägga på den generation som inte längre tillför samhället något.

Vi har bra och engagerad personal inom äldreomsorgen som ibland slår knut på sig själva för att det ska bli så bra som möjligt, men det är inte tillräckligt. Det behövs medel som kan få dessa härliga äldre människor att få en värdig sista tid.

Av Birgitta Stiefler 11 maj 2009 19:51