Jag mötte Ku Klux Klan

Ku Klux Klan grundades ursprungligen i Pulaski, Tennessee, den 24 december 1865 av general Nathan Bedford Forrest, och andra krigsveteraner på den förlorande sydsidan i det amerikanska inbördeskriget. Det var en motreaktion under rekonstruktionstiden då sydstaterna tvingades släppa sitt härskarsystem över de svarta.

De tros av vissa forskare vara en förgrening av Knights of The Golden Circle som grundades 1854 av Dr. W.L. Bickley i Cincinnati, Ohio. Den ökände frimuraren Albert Pike var en av medlemmarna. KKK, som de också kallas, jagade fria slavar som vågade lämna plantagen och även markspekulanter från norr, då man ansåg att landet i syd skulle ägas av dem som bodde där. Terrordåd och mord var några av metoderna. Klanen eftersträvar vit överhöghet och ett samhälle baserat på rasmedvetande.

De beskriver sig som en politisk, protestantisk organisation och klanen har en tradition av anti-kommunism, anti-katolicism och även antisemitism. Namnet Ku Klux Klan härstammar från det grekiska ordet Kuklos som betyder cirkel, för att betona deras gemenskap. Sedan omvandlades "Kuklos" till Ku Klux och det skotska "Klan" lades till, eftersom många av organisationens grundare kom från just Skottland. De förknippas bland annat med brinnande kors, lynchningar och vita fotsida dräkter.

En gång för flera år sedan när jag och en bekant skulle ut och festa besökte vi en liten krog där det satt två blonda killar och drack friskt vid ett av borden. Eftersom de enda lediga platserna var mittemot dem så slog vi oss ner där. Vi började småprata om ditten och datten och efter en stund kom vi in på invandringen. Då sade den ena killen att vi måste få stopp på invandringen, annars så kommer den germanska vita rasen att dö ut. Jag invände och sade att fullt så illa är det väl inte än i alla fall. Jo, hävdade han, de kommer att ta över och krossa vår kultur.

Sedan berättade han stolt att han var ledare för den svenska grenen av Ku Klux Klan och att han varit över till USA och blivit initierad och godkänd. Först trodde vi att han drev med oss men snart nog insåg vi att den här killen menade fullt allvar. Han beskrev hur han kom till sydstaterna, träffade den högste ledaren och informerades om vad som gällde. Jag lyssnade till honom sedan sade jag:

"Anta att du får en dotter och hon blir ihop med en utländsk kille, vad gör du då?"
"Då måste jag ta avstånd ifrån henne”, svarade han.
"Men om den här killen är sympatisk, älskar din dotter och gör henne lycklig då?"
"Det spelar ingen roll, är han blatte så måste jag ta avstånd från både honom och min dotter."
"Men om hon blev ihop med en svensk som behandlade henne som skit och gjorde henne olycklig då?"
"Det är en annan sak, då skulle jag självklart inte ta avstånd från henne."
"Men är det inte bättre att hon blir ihop med någon som är schysst mot henne även om han är utlänning?"
"Nej, eftersom han inte är arisk så är det oacceptabelt."

Problemet var alltså inte hur dotterns kille var som människa utan att han hade "fel" gener.

Vi fortsatte diskutera någon timme och kom fram till att vi hade diametralt skilda åsikter om det mesta. En intressant detalj i sammanhanget var att hans kompis berättade att den här killen hade ganska hett temperament och ofta hade hamnat i slagsmål på krogen och även fått flera åtal på sig. Redan tidigare samma kväll hade han varit nära att komma i gruff med en kille vid baren. Jag var inte förvånad direkt, jag kunde se på hans ögon att han hade en hel del smärta inom sig och att han i själva verket var rätt så ledsen, det vara bara det att han gjorde som så många andra gör, han kanaliserade ut det via ilska och våld.

Emellertid blev han inte förbannad på mig och jag antar att det hängde ihop med att han kände att jag inte var intresserad av att döma honom. Även om jag tyckte att flera av hans åsikter var rätt destruktiva så kunde jag se människan bortom åsikterna och mitt intresse låg i att förstå och kommunicera i första hand. När vi skulle vidare tog han min hand och tackade för en trevlig kväll.

Av Michael Delavante 28 apr 2009 09:31