Ge våra äldre ett normalt liv

Socialdemokraterna vill införa fem måltider per år, då man som pensionär kan bestämma vilken mat man vill ha. När man till exempel vill fira sin bröllopsdag eller någon annan högtidsdag såsom jul, påsk eller kanske en seger för favoritlaget i fotboll.

Det kallas för "stimulanspengar" som staten skjutit till och nu ska man på högre ort bestämma hur dessa stimulanspengar ska användas på bästa sätt. Hur är det man säger? Ju fler kockar desto sämre soppa. Och desto länge tid tar allt.

Vore det inte enklare att leva ett mer vanligt liv som pensionär och ordna knytkalas, om man vill fira något på servicehuset? Nog har man väl råd med en femtilapp, om man slipper betala matlådan för den dagen man vill fira - och så kräsna är pensionärer inte ändå. Det vet jag, för jag har jobbat inom hemtjänsten extra sen 1986 och jag tycker att äldre människor överlag snarare nästan ber om ursäkt för att de finns till! Jag kommer ihåg en gång då jag erbjöd mig att sätta upp gardiner hos en pensionär. Hon blev så förvånad, för hon hade aldrig i sitt liv trott att hon kunde få hjälp med något sådant! För mig tog det fem minuter att sätta upp gardinerna och jag var ju naturligtvis glad att jag kunde vara till glädje för någon människa.

"Vi ska se vad vi kan göra", sa en av cheferna på TV när de berättade den stora nyheten om stimulanspengar" till pensionärer från svenska folket. Jag tycker det är ett helt onödigt och konstlat påfund. Hade jag vetat vad jag vet i dag tidigare, kanske jag skulle ha satsat på att bli chef inom åldringsvården, då skulle jag införa en hel del nyheter på den fronten! Jag skulle ta tillbaka ålderdomshemmen med röda knutar och en gård där man kunde promenera bland blommorna, som man själv sått. Jag skulle tillåta katter, akvariefiskar och klassisk musik, som drömskt låg i bakgrunden och förde bort tankarna från värk och andra problem och vin eller annan dryck till maten om man ville. Man kunde till och med ha hemlagad mat.

Jag skulle satsa på en mjuk och fin övergång till en annan värld, för våra gamla. Någon gång måste det ju finnas en möjlighet att pusta ut i livet! Lite respekt för människan, skulle inte sitta i vägen. Jag skulle satsa på kollektivet. Den gemensamma samlevnadsformen, där alla skulle ha en plats och ingen skulle känna sig utanför. Jag skulle lita på de äldre och då skulle inte så mycket personal behövas, för då skulle de friska kunna hjälpa de svaga. Jag skulle satsa på glädje. Jag skulle satsa på ett normalt liv, jag skulle ta bort de flesta piller och satsa på andra alternativ.

Stimulanspengar? Det låter så löjligt, ungefär som man skulle ha med dagisbarn att göra.

Vi tänker inte på i Sverige, att de äldre är vår största resurs. Det är egentligen de som vet bäst hur ett liv ska levas, men på något sätt har de kommit bort i debatten. De behandlas som småbarn och det värsta är att de inte protesterar så att det märks! Men det är väl som i de flesta andra fall - vi behöver varandra i kampen för människovärdet, som trots allt borde vara det viktigaste.

Av Pia Isaksson 14 apr 2009 13:11