En poets resa från Blåkulla

Man sitter i dessa tankar ofta som poet och ibland blir grubblerierna ganska tunga. Men tur har väl jag som kan skriva av mig lite oro inför framtiden. Jag tänker på andra som nog skulle vilja sätta ord på sina oroliga tankar. Till dem säger jag bara: Fatta pennan! Om inte orden kommer till att börja med så rita, till slut blir även de mest knepiga krumelurer lättbegripliga. I slutändan så kan man konstatera att: Aha, var det så här jag tänkte!

Påskhelgen är en trevlig högtid men ändå, när jag var liten kunde jag aldrig förstå varför dagarna kallades askonsdag, skärtorsdag, långfredag eller för den skull påskafton och påskdagen, annandag påsk var för mig förknippat med att det snart var dags för skolan igen. Ibland saknar jag kraft att hålla fast vid ett par traditioner som verkligen var roliga. Att måla ägg till påskriset till exempel. Men det beror nog på att man som vuxen blir för bekväm. Allting kan ju köpas och då väjer man inte för handmålade påskägg som säljs i inredningsbutiker eller museibutiker där jag köpte mina. Idag undrar jag varför jag inte sparade äggen jag målade som liten. Det hade varit kul att se dem idag. Som jag har gjort med mina gamla smällkarameller som jag knåpade ihop till min egen första julgran som jag skaffade när jag flyttat hemifrån. Fast nu när vi flyttade fick jag kasta dem, de vita karamellerna var inte vita längre utan gulgrå och alla karamellerna var i ett sorgligt tillstånd. En del hade inte ens vecken kvar. Ungefär som åldrandet, fast tvärtom, det släta blir bara skrynkligare och mer ojämnt för oss människor och äpplen.

I Blåkulla hade jag det bra! Djävulen var på sitt bästa humör och vi var hundratals häxor som satt kring borden och lät oss väl smaka av det som bjöds. Inget knussel här inte. Inför Djävulen och elden var vi alla varandras likar, ingen var förmer än den andra och allas erfarenheter värderades lika högt. Är det inte så det ska vara i verkliga livet också? Jag fick i år inviga min nya kvast med inbyggd GPS vilket gjorde att jag kom lite före de andra. ”Nå så”, sade djävulen och log sitt mest intrikata leende, ”vi hade visst bråttom i år från Höga Kusten?” Jag kunde inte annat än skratta åt hans anmärkning och undrade var mitt häxbås låg. Väl installerad där tog jag av mig min verklighetskostym och slängde in den i en dammig garderob, där kunde den ligga! Jag drog ett djupt andetag av befrielse och sökte sedan upp elden i storhuset och där, just där, började min påskbackanal. Under tiden hade jag min vikarie som deltog i kyrkans ceremonier i påsktid. Jag har hört från säker källa att hon gjorde ett mycket gott arbete i kyrkokören. Tiden i Blåkulla går alltid för fort och nu är jag hemma igen och sitter här och känner att verklighetskostymen sitter lite hårt överallt efter allt festande.

Så tillbaka till livet ute i verkligheten! Vad ska jag bli när jag blir stor? En större poet, vågar man satsa på det helhjärtat i dessa arma kristider? Vågar man leva? Vågar man leva ut? Vågar man?

Under tiden förbereder jag mig för nästa års färd till Blåkulla. Som jag längtar!

Av Linda Åberg-Luthman 14 apr 2009 12:58