Låt Kosovo stå på egna ben!

För bara timmar sedan så blev Republiken Gambia den 56:e staten att erkänna Kosovos självständighetsförklaring. Erkännandet väckte, föga förväntat, inte särskilt stor uppmärksamhet, utan den unga europeiska staten fortsätter att roffa åt sig erkännanden världen över och närmar sig nu på allvar den mycket omtalade gränsen av 100 stater som motsvarar en majoritet av världens länder.

Samtidigt som detta sker så har flertalet länder, som ställt sig emot ett självständigt Kosovo, börjat agera därefter också. Ryssland, som är en av de starkaste motståndarna, har nyligen dragit ut sin sista FN-arbetare ur UNMIK, FN:s organ i Kosovo. Något som, i motsats till det, väckte uppmärksamhet, var att Spanien, även det ett motståndarland till Kosovos självständigh, valde att gå ut med att man kommer att dra tillbaka samtliga spanska KFOR-soldater från Kosovo inom en väldigt snar framtid. Detta lämnar givetvis en väldigt stor lucka i Kosovo ur säkerhetssynvinkel. Förvisso är Kosovo, i alla fall på ytan, någorlunda stabilt, men under ytan gror fortfarande etniska motsättningar, ekonomisk och social kris, samt en relativt stor osäkerhet. Detta grundar sig framför allt på att landet efter självständigheten - eller snarare självständighetsförklaringen, då Kosovo fortfarande idag är ett protektorat - i stort sett är styrt av EU-organet EULEX samt andra intressesanter.

Istället för att försöka lösa de etniska motgångarna och sprickorna som faktiskt fanns i Kosovo, har man snarare försökt bygga en virtuell verklighet där minoriteter, framförallt den serbiska, är kraftigt åtskiljda från den albanska majoriteten i allt, till och med i lag. Istället för att ena Kosovos folkgrupper kring en och samma ståndpunkt delar man upp dem. Vissa minoriteter har fått så långt utsträckta rättigheter att det hela har förlöjligats, varav andra minoriteter, såsom den montenegriska eller den bosnjakiska, känner sig kränkta av särbehandlingen, som väst gett den serbiska minoriteten.

Serberna i sin tur är inte intresserade av att delta i något som helst som förknippas med ett självständigt Kosovo och motsätter sig kraftigt, ja till och med våldsamt, alla försök till försoning under den nya kosovanska flaggan.

Det ser knappast ljusare ut i Kosovo idag än det gjorde för ett år sedan, och ett nerbantat KFOR är det sista Kosovo behöver. Det farliga i det hela är att flertalet länder, Sverige bland annat, uttryckt ett liknande initiativ där man förklarat att det är dags att skära ned på KFOR-soldaterna. Av Kosovos idag totalt cirka 17 000 soldater beräknas ett tusental stanna. Många länder tänker dra tillbaka samtliga styrkor, andra ska omgruppera till Afghanistan. Av dessa vill en del minska på utgifter militärt sett.

Det hela bör ses som ett svek i två led. Det första mot själva militäralliansen i Kosovo, som gick in under det amerikanska mottot, "we go in together, we pull out together". Men framförallt är det ett svek mot Kosovo och dess folk. Man ska inte glömma att Balkan trots allt är Balkan, oroligheter brusar under ytan i både Bosnien, Sandzak och Preshevadalen i södra Serbien, men framförallt i norra Kosovo. Att samtidigt som allt detta pågår, kvickt och drastiskt dra tillbaka det faktiska försvaret för Kosovo är oroväckande.

Det finns dock en lösning som gynnar alla parter, som ännu ej lagts fram på bordet: Kosovos säkerhetsstyrka, KSF Kosovo Security Forces är en nyskapad försvarsstyrka i enlighet med Ahtisaariförslaget, där Kosovo får en försvarsmekanism bestående av 2 500 lätt beväpnade soldater samt 800 reservister. Denna styrka har redan tagit fart och börjat rekrytera folk. Interna svårigheter och kritik mot den stora begränsningen i antal har dock hämmat arbetet. Många i Kosovo menar på att begränsningen av en säkerhetsstyrka till bara 2 500 man, tillsammans med andra faktorer, hämmar utvecklingen av Kosovos säkerhetssektor. Varför NATO, som faktiskt är ansvariga för utbildningen, organisationen samt utvecklingen av KSF, inte väljer att satsa mer kraft på ett större, mer utrustat och vältränat KSF, är för mig ett frågetecken. Det torde vara en politiskt känslig fråga, men man har trots allt passerat den stora barriären genom att upprätta en säkerhetsstyrka överhuvudtaget.

Givetvis har Kosovo, och hela regionen, andra prioriteringar än de militära, och man skall snarare rusta ner än rusta upp. Men samtidigt är det oerhört farligt att underskatta de faktiska hoten som finns. Ett stabilt och professionellt försvar är, förutom att vara en enande faktor i ett splittrat land som Kosovo, faktiskt också en tillgång på alla sätt och vis.

Vill man att Kosovo, så småningom, ska stå på egna ben, så krävs det utan tvekan att man också låter Kosovo själv få ta hand om sina säkerhetproblem. Ett större och mer utrustat KSF blir självt ansvarigt för Kosovos försvar, både mot interna och externa hot. Ett större och mer utrustat KSF ökar inte bara insikten hos kosovarerna själva gällande sin säkerhet, utan lägger också mer ansvar internt hos regeringen. Men framförallt så öppnar ett större KSF den enda stabila, säkra och därmed möjliga vägen ut för KFOR och NATO.

Av Salih Shala 08 apr 2009 16:42