Bankväldet - en historik #4

Börja gärna med att läsa #1, #2 och #3 av den här artikeln.

I början på 1800-talet var Prins William av Hesse-Kassel en av världens rikaste män. År 1785 hade han fått ärva den största förmögenheten i Europa. En del av den hade släkten samlat genom att leja ut trupper till Storbritannien i kriget mot kolonierna.

Under Napoleonkriget 1806 flydde William till Danmark och hans skattemästare Buderus von Carlhausen som hade ansvaret och fullmakten över förmögenheten lät Amschel Rotschild förvalta 600 000 pund. Rotschild lät då sonen Nathan använde dem för egna investeringar ibland annat ostindiska kompaniet.

1812 avled Amschel Mayer Rotschild och hans fem söner hade han placerat ut i världem. Amschel jr i Frankfurt, Salomon i Wien, Nathan i London, James i Paris och Carl i Neapel. Den mest framstående av dessa bankirer var Nathan som redan var en inflytelserik affärsman i England. Snart skulle han dock bli ännu mäktigare.

Den 18 juni 1815 möttes Napoleon och Wellingtons styrkor vid kullen Mont-Saint Jean nära Waterloo, två mil söder om Bryssel. Napoleons armé bestod av 73 000 man och Wellingtons av 67 000. Tidiga rapporter tydde på seger för Napoleon, men till slut, efter mer än åtta timmars stridande, segrade ändå Wellingtons trupper. Nathan Rotschild hade en agent vid namn Rothworth på plats och när han såg att Napoleon förlorat red han snabbt till Bryssel och därefter till Ostende där han betalade en sjöman 2 000 franc för att ta honom till England.

Rotschild visste att detta var ett gyllene tillfälle att göra enorma vinster. Folket i England, inklusive spekulanterna på börsen var ännu omedvetna om stridens utgång och när Rotschild, känd för att vara välunderrättad, började sälja statsobligationer i enorma mängder tolkade man det direkt som att Wellington hade förlorat, varpå värdet på obligationerna störtdök. När så massor av aktörer på börsen började toksälja obligationer köpte Rotschilds agenter snabbt upp dem. När nyheten om Wellingtons seger nådde de brittiska öarna steg värdet med raketfart, varpå Rotschild gjorde en gigantisk vinst. Nu var det han som kontrollerade Storbritanniens ekonomi.

1817 började Frankrike säkra lån för att få igång sin ekonomi, bland annat med hjälp av franska banken Ouvrads och Baring Brothers i London. I oktober samma år började Rotschilds agenter köpa enorma mängder franska statsobligationer, vilka då steg i värde. Den 5 november dumpades de på den öppna marknaden varpå obligationerna gjorde en djupdykning och finansiell panik uppstod. Rotschilds började nu ta kontrollen även över den Franska ekonomin.

Åren 1803-1817 hade James Madison varit president i USA. Han var motståndare till privatägda centralbanker och sa bland annat:

"Historien visar att penningväxlarna har använt sig av varje form av missbruk, intriger, bedrägerier och våld som står till buds för att behålla makten över stater genom kontroll av penningutgivningen."

I ett brev till president Madison skrev politikerkollegan guvernör Morris, som själv jobbat inom bankvärlden i flera år bland annat under Robert Morris och Alexander Hamilton, skapare av den första centralbanken i Amerika, och sett spelet inifrån:

"De rika kommer att sträva efter att etablera sin dominans och förslava resten. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra."

Enligt Patrick Carmack, domare och medlem av USA:s högsta domstol, med ett förflutet i bankvärlden och mannen bakom suveräna "The Money Masters", och Charles Collins, advokat och bankir som forskat på saken, var Robert Morris och Hamilton redskap för de internationella bankirerna. Madison efterträddes av James Monroe och 1823 skapade han "Monroedoktrinen", som slog fast att varje inblandning av europeisk makt i den Nya världens inre angelägenheter skulle ses som en ovänlig handling mot USA. USA skulle i sin tur inte skulle blanda sig i europeiska konflikter.

1829 stiger så en viss Andrew Jackson in på scenen och här skulle de internationella bankirerna få möta en formidabel motståndare. Han deltog i frihetskriget mot britterna och efter att ha spöat dem i slaget vid New Orleans 1812 blev han något av en nationalhjälte. Jackson var en passionerad motståndare till de finansiella makthavarna, som till och med försökte få till stånd en förnyelse av det 20-åriga banktillståndet fyra år innan det gamla gick ut. Presidenten lade in ett veto där han bland annat skrev:

"Mer än 8 miljoner av aktierna i banken ägs av utländska intressen. Är det då inte en fara för vår frihet och vår självständighet med en bank som till sin natur har så lite anknytning till vårt land och kontrollerar vår valuta, får våra pengar och håller tusentals medborgare i beroende?"

Kongressen lyckades dock inte köra över Jacksons veto och nu var bankirerna riktigt förbannade. När han ställde upp för omval 1832 sponsrade de hans motståndare Henry Clay med hela tre miljoner dollar. De kontrollerade dessutom stora delar av pressen. Då gjorde Jackson något som ingen annan presidentkandidat före honom gjort; han gav sig ut på valturné i landet.

Tidigare hade kandidaterna nominerats, hållit ett och annat tal och sen suttit hemma vid brasan, men Jackson visste vad som stod på spel och lämnade inget åt slumpen. Han förde ut sitt budskap till folket och han gjorde det på plats. Hans valslogan var "Jackson, och ingen bank!" Resultatet blev en jordskredsseger, men Jackson varnade:

"Korruptionens hydra är bara skadeskjuten, inte död!"

Jackson beordrade sin finansminister McLane att flytta regeringens depositioner från centralbanken till statliga banker men McClane vägrade, varpå Jackson avskedade honom och anställde William DeVane som inte heller ville genomföra ordern. Presidentens tredje finansminister, Roger B Taney, gjorde dock slag i saken och bankchefen Nicholas Biddle försökte då använda sitt inflytande för att få senaten att inte godkänna Taneys utnämning.

Biddle författade då en skrivelse som på ett skrämmande tydligt sätt sammanfattar mentaliteten hos den elit som under lång tid härskat och fortfarande härskar på jorden:

"Inget förutom ett vida spritt lidande kommer att ha någon effekt på kongressen. Vår enda trygghet ligger i att hålla en fast kurs av stadig återhållsamhet och jag hyser inget tvivel om att en sådan kurs kommer att leda till återbördandet av valutan och ett nytt tillstånd för banken."

Bankirerna krävde nu in alla lån och vägrade ge nya, detta utlöste som beräknat en nationell finanskris vilket ledde till arbetslöshet och depression. Jackson hade gjort kraftfulla insatser för att försöka rensa upp bland den korrumperade finansvärlden och avskedat 2 000 ämbetsmän som han visste gick bankirernas ärenden. När han nu ville ta tillbaka makten över valutan från penningväxlarna och återbörda den till folket blev de fullständigt rasande. Biddle och hans gelikar skyllde på Jackson och pressen hakade på. Jackson höll ett brandtal mot bankirerna:

"Ni är en grupp huggormar och jag ämnar utrota er och vid Gud jag SKA utrota er!"

Nu var sanningens timme inne. Om kongressen kunde uppbåda tillräckligt stort stöd genom full majoritet så skulle de kunna upphäva Jacksons veto. Den oro som rådde i kombination med bankirernas övertalningskampanj och mutor talade för att Jackson skulle få se sig besegrad. Då plötsligt kliver en av dessa hjältar i historien, en människa begåvad med både hög moral och stort mod, fram. Guvernören av Pennsylvania, George Wolf, förklarade att han stöttade Jacksons veto eftersom han inte litade på bankirerna. Samtidigt uppdagades det att Biddle hade skrutit offentligt om bankens planer att krascha den amerikanska ekonomin.

Nu svängde opinionen till Jacksons fördel och representanthuset röstade mot förslaget att förnya bankens tillstånd med 134 röster mot 82. Man fick också igenom ett förslag om att tillsätta en kommission som skulle undersöka bankens inblandning i finanskraschen.

När representanter för kommittén kom och bad att få ut bankens räkenskaper och anteckningar vägrade emellertid Biddle att lämna ut dem. Han lät dem inte heller undersöka den korrespondens som hade skett mellan honom och de kongressmän som fått personliga lån samt de förskottsinbetalningar som gjorts till dem. Dessutom vägrade han att vittna inför kommittén i Washington. Så mycket för den bankens ärlighet alltså.

Den 30 januari 1835 när president Jackson är på väg ut ifrån regeringsbyggnaden på Capitol Hill rusar en man fram med en pistol i handen för att avlossa ett skott. Pistolen feltänder dock, varpå mannen sliter upp en andra pistol och även den feltänder. Attentatsmannen övermannas och han visar sig vara en målare från England vid namn Richard Lawrence. Vänner till mannen berättade senare om hur han skrutit om att om han åkte fast efter dådet så skulle mäktiga personer i Europa se till att få honom fri. Lawrence frikändes från brott med anledning att han ansågs vara sinnessjuk.

1836 går tillståndet ut för The Second Bank of the United States och samma år åtalas Biddle för bedrägeri. Bevisen räcker inte för fällande dom men Biddle har flera civila åtal på sig när han dör åtta år senare.

Den 8 januari 1838 gör Jackson den sista avbetalningen på USA:s statsskuld, en aldrig tidigare eller senare skådad bedrift i landets historia. President Jacksons hantering av indianfrågan lämnar en mycket bitter eftersmak men vad beträffar sättet att handskas med bankirerna och statsskulden går han till historien som ett unikum.

1852 konstaterade dåvarande brittiske finansministern William Gladstone:

"Från den dag jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en i grunden falsk position i förhållande till finanserna. Regeringen själv var inte menad att ha någon egentlig makt, utan skulle lämna pengamakten suverän utan att ifrågasätta den."

1860 kliver så en före detta advokat från Kentucky in på arenan. Hans namn är Abraham Lincoln.

Läs fortsättningen av denna artikel här.

Av Michael Delavante 02 apr 2009 12:17