Kaos #2

Läs första delen av den här texten i "Kaos #1".

När hon vaknade i gryningen var bilen redan parkerad och skulle lossas.
- Var är jag, frågade hon Rogge.
- Det heter Midsommarkransen och närmare stan kör jag inte men du kan ta en av bussarna vid hållplatsen därborta. De går emot city.
- Du Rogge. Jag skulle behöva lite pengar till buss och telefon.
- Jasså du: får du ingen lön av Maria? Han skrattade och fiskade upp några mynt ur fickan.
- Tack snälla du. Hon kände sig stel och rörde sig försiktigt emot busshållsplatsen men hade inga bekymmer med att hitta bussen som gick till centrum.

Hon hade sin pappas adress uppskriven men ingen telefon. Fast var han verkligen hemma? Eller hade polisen tagit honom? Men hans fru kunde de väl inte ta? Det fanns bara ett sätt att reda ut härvan hon hamnat i och det var konfrontation. Pappas adress låg lyckligtvis centralt på söder för det var hennes första besök i staden trots att hon många gånger åkt med just hit för att få sova. Men då hade hon väntat på att lastningen skulle bli klar för tillbakaresan.

Här uppe var hon verkligen helt på egen hand. Det tog hela förmiddagen men till slut stod hon utanför dörren med faderns namnskylt. Hon ringde och ringde men ingen svarade. Då satte hon sig ner med ryggen mot dörren och väntade. Antingen den där tanten jobbade eller inte så måste hon förr eller senare komma ut eller in genom den här dörren och Martine hade inte för avsikt att flytta på sig innan detta hände. Med maximal tur skulle fadern vara den som först passerade genom dörren. Efter en hel evighet öppnades dörren slutligen sakta inifrån. Martine var snabbt framme och bara lät sig falla inåt på den förvånade kvinnan.
- Var är pappa, frågade hon den chockade kvinnan.
- Pappa? Menar du din pappa? -Din pappa kan inte bo här.
- Min pappas namn står på din dörr.
- Din pappas namn?
Martine började tycka att kvinna verkade lite efterbliven.
- Min pappa ja. Han som heter Gösta Håkansson.
- Ja det är min man men han har bara en dotter och det är den där lilla lögnhalsen som hittat på alla historierna. Eller också fick hon hjälp av sin mamma. Den där bengeten hatar mig och vill jävlas.
- Så pappa har alltså varit i fängelse för våldtäkt? Är det sant det som står här? Hon tyckte upp tidningen i ansikten på den sura tanten.
- Jodå men Gösta var helt oskyldig. Ändå fick han sitt inne i över fyra år. Och han hinner knappast ut förrän polisen är här och vill tala med honom igen. Den där jäntan skulle ha ett riktigt kok stryk.
- Men han är min pappa, upprepade flickan. Vi är många syskon.
- Många?
Det gick upp för Martine att hennes faders barn måste ha varit okända för hustrun.
- Snälla släpp in mig. Jag har kommit en ganska lång väg och vi måste prata, pappa och jag.
- Han är inte hemma säger jag ju.
- Men jag måste få låna toaletten.

Motvilligt flyttade sig den sura tanten så mycket åt sidan att Martine kunde tränga sig förbi. Efter toalettbesöket hade tanten stängt ytterdörren vilket flickan tog som en liten seger.
- Som du ser har vi bara det här rummet och köket. Leta gärna under sängen ifall du tror att din pappa finns där.
- Polisen har varit här sa du?
- Ja flera gånger. De gör allt för att trakassera den som en gång blivit dömd.
- Men du måste väl veta var han finns? Jobbar han?
- Inte då: vem vill ha en kåkfarare ?

Han jobbar alltså svart någonstans, tänkte Martine. En brottsling som muckar från kåken brukar få göra det. Sådant kände hon till alltför väl.
- Om du inte talar om för mig när han kommer hem eller var han är går jag till polisen. Och de kommer att hitta honom när jag lämnat in min anmälan om våldtäkt för då börjar de nog leta ännu ivrigare.
- Vilken jävla våldtäkt? Är du en likadan slyna som den andra. Är det pengar du är ute efter kan du glömma det.
- Vi har både stora skulder och betalningsanmärkningar för jag har ju fått betala allting ensam i många år så vi är konstant panka.
- Nej svarade Martine lite trött. Pengar är jag inte ute efter. Men pappa har dragit in mig i någonting jag inte kan hantera själv. Vi måste prata.
- Så du vågar anklaga min Gösta för att ha våldtagit dig?
- Inte anklaga. Det hjälper inte nu men jag vill veta vad jag ska göra. Polisen letar nämligen efter mig också. Någon mera vet om den här våldtäkten och har anmält den. Tanten började se rädd ut.
- När skulle detta ha skett? Gösta är aldrig bortrest. När Martine nämnde datumet såg kvinnan plötsligt livrädd ut.
- Han var i Västerås den dagen för att besöka sin syster.
- Visst inte. Han var i Motala för att möta mig. Jag kunde ju aldrig ana … Förresten: vad vet du om min syster ?
- Att hon är en lögnaktig slampa som ljög ihop att Gösta skulle ha våldtagit henne under många år.
- Många år? Men hur gammal var hon då?
- Bara fem när det började säger ungen.
- Menar du att han gjorde så mot en så liten flicka?
- Det är inte jag som påstår det: Flickan ljuger som en häst travar. Och mamman hennes är inte ett dugg bättre.
Flickan var omskakad i sitt innersta. Fram till nu hade hon inte haft en aning om att vuxna män kunde förgripa sig på så små barn.

Dörrklockan pinglade och tanten reste sig för att öppna med resignerad min. Där ute stod tre män. Två i polisuniform och en civilklädd. De föste undan tanten och riktade sig emot henne. - Heter du Martine ?
- Ja då får du följa med oss ner till stationen.
- Varför då? Hennes röst var så ynklig att den nästan inte bar.
- Du är efterlyst.

Så satt hon då framför en polis som försökte få henne att tala om varför hon rymt hemifrån.
Hon avvaktade. Vaddå rymt: Hon hade inte bott i fosterhemmet på två år nu så varför frågades det plötsligt efter henne? Polisen var vänlig och ringde till slut upp fostermodern. Han fick bara fram några ord innan en ilsket högljudd kaskad av hat östes över honom genom telefonluren. Flickan satt så nära att hon hörde varje ord. Men egentligen behövde hon inte lyssna för att veta hur Martas litanior lät. Hon hade fått ett fosterbarn som visat sig vara av djävulen och nu var det detta barns skuld att Martas hela liv var förstört. Och viktigast. Hennes anseende inom församlingen blev skamfilat av detta otäcka barn.

Polisen blev ännu mera förbryllad när han fick luren påslängd i örat. Hon log inom sig men visade det inte med en min. Polisen sade ”Vänta lite” och gick bort till en kollega. Hon hörde honom berätta och klia sig i huvudet. Kamraten försökte med ett nytt samtal men när fostermodern skrek att de måste kasta henne i fängelse och kastade på luren igen tittade de båda männen hjälplöst på varandra.
- Ja mycket har man ju hört och sett men... Varför i allsindar efterlyste de henne när de vill ha henne inburad? Den ene polisen bläddrade i några papper och rynkade ögonbrynen.
- Det är inte de som anmält henne försvunnen utan en dam ifrån Örebro. Hon är tydligen en exfru till den där pedofilen. De tystnade men för sent. Hon hade redan hört dem. Vem var denna okända tant som anmält henne försvunnen?

Polisen fick ringa ett samtal till barnavårdsnämnden som efter en stund skickade upp en man på stationen med en tågbiljett till fosterhemmets lilla by. Han grep tag i hennes arm så hårt att hon trodde den gick ur led och röt:
- Kom nu ungjävel. Vi har inte hela dagen på oss. Han släpade ut henne på gatan och in i en bil och smällde igen bildörren.
- Det är ingen ide att jag åker ner där, började hon försöka förklara. Hon visste att en grov brottsling hade större chanser att bli insläppt av S:t Per genom Pärleporten än hon av fosterföräldrarna. Mannen vid ratten vände sig emot henne och gav henne en riktigt hård örfil. - Tig ungjävel. Inte ett ord. Så hon lät sig tyst släpas ut på perrongen och bli uppsläpad i en tågkupé av mannen som sedan han tystat henne inte sagt ett enda ord. Han stod utanför dörren till tågvagnen så att hon i alla fall inte skulle kunna hoppa av tåget. Han hade utfört sin uppgift.

Hoppade av gjorde hon förståss men bra mycket senare. Hon insåg att hon blivit indragen i någonting hon inte förstod och att hemmaplan var det enda stället att börja nysta nu när Stockholm blivit en återvändsgränd. Hon antog att hon förmodligen varit iakttagen redan när hon satt utanför pappas dörr. De väntade sig väl att han skulle våga sig hem. Ett nytt försök att hitta pappa skulle bara sluta på samma sätt.

Så vem var damen och varför kom hon med en anmälan? Var det hennes mamma? Hon tänkte sig ett år tillbaka i tiden då när hon satte ut annonsen där hon eftersökte sina föräldrar. Hon hade uppgivit båda föräldrarnas namn som hon fått tag i via folkbokföringen. Vem som helst som såg annonsen och kände till hennes föräldrar kunde ju veta om att hon sökte dem. Men detta med pappa? Polisen hade nämnt Örebro och pappas exfru. Hennes mamma var en exfru till pappa. Hon visste att hon var född inom äktenskapet. Men var hon den exfrun? Hur många sådana fanns det egentligen? Hette exfrun det samma i efternamn som pappa? I så fall skulle hon kanske gå att hitta.

Nu måste hon ta kontakt med Christer igen och bara hoppas att han inte hunnit skaffa någon ny medan hon varit borta så länge. Hon visste att många tjejer villigt skulle ta hennes plats för Christer var en populär snygging med en cool attityd. Att han levde på småbrott som bilstölder, inbrott och liknande saker fick visst tjejerna att tycka att han var spännande. Det var han inte. Han hade aldrig öppnat en bok i hela sitt liv och kunde bara prata om motorcyklar och brott men han hyrde ett rum hos en äldre kompis och var faktiskt väldigt snäll. I synnerhet emot henne. Hon måste söka sig en sådan säker plats nu.

Hon var rädd och förbryllad men greps inte av panik och när hon knackade på hos Christer och blev välkomnad med en stor kram kände hon sig nästan glad. Hon hade fått ett andrum.

Av Sunny Börjesson 31 mar 2009 11:34