Kaos #1

Förord: Detta är kapitel 3 i ett bokmanus som ligger på kapitel1.se Piratförlaget. Jag skulle inte vara med i tävlingen, utan tog mig dit för att rösta och precis då krackade min hårddisk. Naturligtvis blev jag uppmanad av mina vänner att lägga in ett manus jag med, men var ju datorlös. Med lånad dator återanvände jag de texter ur mina dagböcker jag redan skrivit för att kunna åstadkomma en slags biografi/kärleksberättelse där jag berättar hur jag levde åren mellan 14 och 24, då jag mötte Den Käre: i boken kallad Joar. Men jag kunde inte redigera eller putsa på styckena. Kapitel 1 hade jag i stort sett tagit ifrån ”Skändad” och kapitel 2 ifrån ”Stilla Natt”, båda artiklar här på Sourze. Sedan fick jag skriva några kapitel som sammanlänkade det hela och här är ett av dem. Ifall någon av er har några vettiga synpunkter på detta skrivande är jag glad. Även om jag strikt följer verkligheten skriver jag om mig själv i tredje person.


--------------------Kaos---------------------

Hon mindes inte senare hur hon kommit igenom veckorna som följde närmast men hon hade dragit sig undan raggargänget och Christer, en 16 årig pojke hon sällskapat lite med. Hon kunde inte tala om vad som hänt för någon. Hon var redan så utsatt. Det blev en hel del resor kors och tvärs genom landet för genom att utgå ifrån långtradarnas favoritstopp längst vägen kunde hon känna sig trygg. De här chaufförerna hade hon åkt med så många gånger förut. Så länge hon höll sig på resande fot kunde ingen hitta henne.

Hon hade kommit tillbaka till motellet med Cementa killen som körde deras bilar fick heta så av alla den första kvällen hon bestämt sig för att återvända dit.

Maria hette den unga kvinnan som tillsammans med sin man drev rörelsen och det senaste året innan hon hade åldern inne att bli barnflicka hade hon extraknäckt i köket och städat rummen och fått några kronor för det. Viktigare var att hon fått både mat och tillgång till dusch. Och Maria var snäll. Hon lovade att inte tala om att hon var där ifall någon frågade. Tystnaden tjänade bådas syfte för Maria hade inte råd att anställa någon vitt ens på deltid och hade fullt upp med sin tvååring. Flickan hade förvisso problem men hade svårt att relatera dem till andra människors problem. Det var det gamla vanliga.

Hon var så vuxen men enbart på ett enbart teoretiskt plan. Nästan gammal tyckte hon själv i bland. Bibeln hade varit hennes första sagobok när hon lärt sig läsa vid fem ås ålder. Hon kände ännu en varm kärlek till lärarinnan i söndagsskolan som upptäckt detta och hjälpt till med lån av barnböcker. Bibeln i bildserier mindes hon ännu.

Sedan hon började gå till biblioteket hade hon nästan bara läst vuxenböcker. De andra intresserade henne inte. Men hon var socialt handikappad för hennes isolering under barnaåren och den senare mobbingen i skolan hade lämnat henne helt ovetande om de sociala koder de flesta människor lär sig genom sin uppväxt. Hon var medveten om att hon hade stora luckor i den kunskap de flesta människor tar för given. Hon kunde till exempel berätta hela Napoleons biografi vid tio års ålder ifall någon kommit på den orimliga iden att fråga henne och hade man frågat om hennes favoritpoesi hade hon utan tvekan svarat Höga Visan i Bibeln. Men hon kände inte ens till att det fanns någonting som hette ögonskugga eller puder vid tolv års ålder då hon upptäckte detta fenomen hemma hos en äldre kompis. Hon visste inte att man kunde köpa bindor att använda när man hade mens utan använde ihoprullat toalettpapper. Hon visste inte hur barn lekte: Hon kunde inte ens föreställa sig det utan hade haft problem med detta under sin tid som barnflicka. Hon var opraktisk och handfallen vid praktiska sysslor men rätt bra på pussel och korsord. Helst läste hon varje vaken minut.

Hon kände sig inte som en riktig människa utan mera som ett främmande djur som råkat dimpa ner på jorden av en slump. Ifrån sin barndomsstad mindes hon bara namnet på två vänner och det var båda hundar: Max och Kicki. I fosterhemmet på landet umgicks hon helst med djuren. Först när hon hamnade ute på gatan fann hon någon form av vänskap med människor även om en 50-årig lastbilschaffis som Rogge eller en småkriminell kille som Christer inte heller visste så mycket om tonårsflickor. Eftersom hon aldrig hade levet ett så kallat "normalt" liv hade hon heller ingen insikt i att det hon nu upplevde var extremt udda.

Maria tittade forskande på henne och sade att det varit någon där och frågat efter henne.
-Vem då undrade flickan tankspritt, för hon tog för givet att det var Christer eller någon från gänget i stan.
- Han frågade efter Martine, sade Maria. Hon studsade till av att höra sitt eget namn. Det var det inte många som kände till det i hennes nuvarande liv.
-Vem var det, frågade hon försiktigt, rädd att Maria skulle märka hur vettskrämd hon var. För nästan två år sedan nu hade fostermamman fått henne intagen med polishjälp på det stora mentalsjukhuset där de lade henne i bälte för ett av fostermodern påhittat självmordsförsök. Det var när de till slut kastade ut henne därifrån som fostermodern stängt sin dörr för gott. Men kanske kunde hon få in henne på mentalsjukhus igen? Distriktsläkaren var medlem i Martas frikyrka. Det var han som ordnat ett tvångsintyg så att polisen kunnat ta henne förra gången. Henne själv hade han aldrig talat med.
-Å det var en grabb bara. På cykel. Och då visste hon. Bara Börje, hennes kompis från barndomens somrar och sedermera skolkamrat visste att hon brukade hänga här. Men att cykla så långt?
Någonting måste ha hänt som hon inte kände till?
- Du jag måste dra ett tag , sade hon till Maria och genom att hon fick frångå sina principer och lifta med en privatbil kastade hon sten på Börjes fönster bara ett par timmar senare. Han tittade ut och lade fingret för munnen och mimade att han skulle komma ner. Hon hann inte fråga någonting innan han själv började prata.
- Polisen Martine. De har varit i Stora Ladan och tagit dina grejer.
- Nej inte filten men dina papper och böcker!! Din röda dagbok!
Hon trodde inte sina egna öron och Börje fick upprepa sig några gånger.
- Vem i helvete utom du visste var de fanns? Och vad ska polisen med mina grejer?
Inom sig trodde hon att detta kunde var en konsekvens av det obetalda hotellrummet. Gode Gud inte kunde de väl sätta henne i fängelse för det? Och hur visste de var de skulle leta? Börje förekom henne.
- Det var Lisabet som skvallrade på dig och visade polisen var du hade dina lya. Hon måste ha smugit på dig eller mig. Skit samma. Nu letat de efter dig. Jag såg en polisbil nere hos Janssons.
- Hos Marta? Å herre Gud. Nu var hon säker på att Marta försökte få i henne inburad på psyket igen.

Börje såg konstig ut och ville inte riktig se henne i ögonen så hon började ana att det fanns mera. Vid en direkt fråga tog han fram gårdagens lokaltidning och pekade på en artikel. Först förstod hon inte vad hon läste. En känd pedofil som just avtjänat ett långt fängelsestraff var nu efterlyst igen då man menade att han redan gjort sig skyldig till ännu en våldtäkt. Hon tittade på Börje.
- Vad betyder det här? Han såg lite rädd ut när han svarade.
- Jo jag har ju hört hur de har pratat sedan tidningen kom i går och sedan polisbilen varit där borta hos Martas. De säger att det är du som blev våldtagen på ett hotell i Motala. Och att den här gubben är din pappa.
Hon kunde inte andas. Ingen i hela världen borde kunna veta någonting om den saken. Allting gick runt. Så tog hon sig samman.
- Har ingen aning om tidningen menar min pappa men jag har faktiskt blivit våldtagen, svarade hon medan hon smått desperat försökte fatta vad som hände.
Vem hade vetat och vem hade anmält? Och varför? Ingen brydde sig ju om vad hon gjorde annars. Vad skulle nu hända med henne när polisen hittade henne? Förr eller senare skulle de göra det. Och det där ordet: Pedofil. Hon visste inte riktigt vad det innebar, men trodde sig veta att det var fula gubbar som tafsade på småbarn i parker?
- Snälla Börje.
Kan du inte tiga om att jag varit här och att jag hänger på motellet. Jag måste kolla några saker.
- Som vad?
- Ja ifall det där är min pappa. Det kan ju ha skett flera våldtäkter i Motala?
- Så du har varit på det där hotellet?
De talar om säkrade spår: Vad är det? Hon tänkte på blodet i sängen. Spyorna på golvet och den tomma vinflaskan. Men detta kunde hon inte tala med Börje om. Han var trots allt bara en pojke på 14 år.

Han fick upprepa sitt löfte om att hålla tyst men han var klok nog för att inse fakta.
- Du borde inte åka tillbaka till motellet. Många vet att du har jobbat där ibland. Där ska du nog inte stanna. Och gå inte tillbaka till stora ladan infall någon väntar på dig där.

I bilen hon liftade med tillbaka satt hon tyst och orkade inte en le åt förarens skämt. Hon måste hämta det hon hade på motellet och sticka. Hon förstod inte ett dugg vad som hände. Allting var som en mardröm men utan sammanhang. Den lilla bagen var lätt att hantera och hon väntade i motellköket tills det blev mörkt. Då gick hon ut på parkeringen och tittade efter vilka bilar som stod inne. En lite äldre man som kallades för Rogge klättrade just upp i förarsätet på sin bil med släp och hon ropade:
- Vänta lite Rogge - vart ska du?
- Stockholm, svarade han.

Stockholm. Där bodde pappa. Om hon någonsin skulle kunna reda ut den här röran måste hon konfrontera honom så att hon visste vad hon var efterlyst för, ifall hon nu var det. Och hade hennes pappa aldrig arbetat utomlands? I tidningen stod det att han nyss släppts ut ur fängelset. Det betydde att alla brev hon skrivit till postboxen gått till detta fängelse, vart det nu kunde ligga? Och var han verkligen pedofil?? När hon klättrat upp till Rogge och tacksamt tagit emot en mugg varm choklad och en ostmacka funderade hon fortfarande men någonstans efter Gränna somnade hon av pur utmattning.

Läs andra delen av den här texten i "Kaos #1".

Av Sunny Börjesson 30 mar 2009 11:33