Förslag till ny partiledare för S

Som borgerlig väljare borde jag vara glad åt alla hennes fadäser men faktum är att jag tycker det är sorgligt att Sveriges största parti leds av en så omdömeslös och inkompetent person.

Att sedan LO leds av en person av samma skrot och korn tydliggör bristen på kompetent ledarskap inom arbetarrörelsen. Underhållande, men på något sätt tragiskt, är LO-chefens patetiska försvar när hon försöker göra en dygd av sin inkompetens som styrelsemedlem i AMF genom uttalanden av typen: "När vi inom LO engagerar oss i bolagsstyrelser ger vi oss in i en för oss främmande värld" Det säger alltså en person som sitter i 24 olika styrelser och är styrelseordförande i Folksam!

Lite komiskt är det också att Wanja Lundby-Wedin upprepar samma misstag som gav Stig Malm sparken 1993. Då hette företaget BPA. Men pensions- och bonushärvan var likartad. Hennes dagar som LO-chef är naturligtvis räknade oavsett vad nu AMF:s egna revisorer kommer fram till i den "utredning" som för närvarande pågår.

Ett sätt för svaga ledare att kompensera egna brister är att omge sig med kompetenta medarbetare. Men det kräver viss självinsikt och den saknar uppenbarligen Mona Sahlin. Tvärtom söker hon sig till likasinnade. Den nye partisekreteraren Baylans katastrofala framträdande i TV häromveckan, då han försvarade LO-chefens dubbelmoraliska beteende i AMF, är ett tydligt exempel på Mona Sahlins oförmåga att välja rätt medarbetare.

Eller ta Thomas Östros, partiets ekonomiske talesman efter den sparkade Pär Nuder, som är en trist och tråkig testuggare utan egna idéer. Dessutom har han varit märkvärdigt tyst under det senaste halvåret. Kanske en följd av att han dels är hårt hållen av Sahlin, dels att S tafatt famlar i mörkret efter en ekonomisk politik värd namnet. Typiskt är att till och med det gravt populistiska miljöpartiet häcklar Mona Sahlin och Tomas Östros när S nu förslår återinförandet av förmögenhetsskatt och höjd inkomstskatt som sättet att ta Sverige ur den ekonomiska krisen.

Går man igenom partitoppen inom S så blir man som sagt inte precis bländad av det intellektuella skarpsinnet. Å andra sidan gäller det även alla andra partier. Men nog tycker man att det borde finnas någon inom Sveriges största parti som skulle kunna sticka ut och komma ifråga som kandidat till ny partiledare. När det nu än blir.

Själv har jag bara hittat en person som, hjälpligt åtminstone, fyller kriteriet om att varken tillhöra slagordsfalangen eller vara omvärldsblind. Att han inte redan är utrensad från partitoppen beror med all sannolikhet enbart på Mona Sahlins monumentala okunnighet och ointresse för utrikespolitik.

Den jag tänker på är Urban Ahlin, sossarnas utrikespolitiske talesman. En man som understundom faktiskt kan ge den dryge Carl Bildt en fullgod debattmatch inom hans specialområde.

Ahlin är en pragmatiker som visat prov på förhandlingsduglighet och diplomatisk förmåga när han fick två svenska vägarbetare fria i Iran, samt när han fick den socialdemokratiska politikern Alexander Kozulin ur ett fängelse i Vitryssland. Han är också grundare av tankesmedjan ECFR.

Dessutom är han till skillnad från Mona Sahlin också välutbildad. Det ses är förvisso som en nackdel bland fotfolket inom rörelsen, där idealpolitikern är en ensamstående outbildad fembarnsmamma i betongförort, alternativt en invandrad politisk flykting. Men ändå. För svensk demokrati skull och för att utgöra en nytändning bland sossarna är han ett hyggligt alternativ.

Åtminstone klart bättre än de patetiska och desperata rop inom rörelsen som nu börjar höras: "Göran Persson, kom tillbaka. Allt är förlåtet".

Av Lars Nilsson 30 mar 2009 00:00