sourze.se

Bilsemestern som blev en rysare

"Tittar senare på internet och Polen är tydligen listad som näst farligaste trafiklandet efter Grekland i Europa. Tja, efter vår utflykt till Malbork, Tyska Ordens imponerande högsäte en bit från Gdansk, kan jag förstå det, ty vilka omkörningar..."

Jo, efter en och en halv månad i Trestaden åker man så mot "Вільна Україна". Nu har man i alla fall varit i Polen och förbättrat den talade polskan och kan prata och förstå lite mer än innan. Förkovran. Oh, heliga kunskapsknark. Jag får aldrig nog. Mera. Mera. Mera. Har kollat 20 polska filmer och hittat schyssta författare att sysselsätta mig med hemmavid sedan. Anteckningsboken har registrerat 700 antecknade polska ord. Gdansk var lite sömnigt i längden kanske, men helt godkänd som turistort en kanske kortare tid än det blev. Får väl dock bli slumkvarter i Warszawa nästa gång jag styr kosan till Polen så att jag får mitt lystmäte av tvättäkta nedslitna östeuropafasader. Det är det bästa, bästa som finns. Liver verkar mer på riktigt där och man känner pulsen slå.

Avfärd från Gdansk alltså. Urstädad lägenhet och måltid intagen på restaurang. Vi överbeställde maten som tur var, skulle det visa sig senare för vi klarade oss på den nästan hela resan. Kl. 22.30 far man så fram över Gdansks boulevarder med fulltankad bil mot en stundande tovltimmarsresa. Helt fullpackad är bilen och kvinna och 2-årig son i baksätet har man. Här ska det faras över okända marker. Bäst att köra försiktigt.

Man skriver så på ett blankt papper, sida blir till sida och det blir faktiskt ingen skräckroman som i min ofta väl tilltagna fantasi. Det paranoida inre stillas efter några mil, och nattkörning är nattkörning och riktigt meditativt i sin stillsamhet en stjärnklar natt.

Den inledande kvällströttheten motas med några Red Bull och Coca Cola och man far fram på vägar som på ganska många platser är under ombyggnad, men ändå helt OK. Bilen kanske överlever hela vägen. Orkar inte bli stående på polska vischan mitt i det hela. Då ringer jag svenska psykakuten och K R Ä V E R att de hämtar mig med helikopter, för då har jag fått nog.

Antalet omkomna och skadade upplyses man uppmuntrande nog om titt och tätt. "Svarta punkter" redovisar statistiken: "På den här sträckan har 11 dött och 49 skadats", om och om igen. Kurvor och farliga partier är dock ytterst noggrant utmärkta och det är ju bra det. Av alla årets dagar åker vi på allhelgonanatten. Längs vägen räknar jag 29 platser med utsatta ljus som lyser upp höstmörkret. Omkomna i bilolyckor, antar jag. Fan, att dö i en bilolycka är min största skräck, inte minst sedan ett lite haveri jag var med om på Essingeleden på väg till semester på Öland för några år sedan. Vänster bakhjul stack. Vi var åtta personer i chevroletbussen, inklusive mina barn, men det skedde som tur var i ganska låg hastighet. Lyssna härmed på två goda råd: dra om påsatta aluminiumfälgar och gör inga impulsköp av entandade dalaraggare. Den dåliga bilkarman är tydligen ärftlig. Biljävelns front rasade ihop rakt ned i asfalten 1,5 månad senare när jag backade ned från en liten kant och det var tack och adjö och raka vägen till bilhimlen för den stackaren.

Tittar senare på internet och Polen är tydligen listad som näst farligaste trafiklandet efter Grekland i Europa. Tja, efter vår utflykt till Malbork, Tyska Ordens imponerande högsäte en bit från Gdansk, kan jag förstå det, ty vilka omkörningar... och väldigt gärna i kurvor och vid backkrön, konstant framrusande bilar som kommer farande i riktning mot en i ens egen fil. Huga.

Bilresan mot Lviv löper dock smidigt och alla galna polska bilförare firar väl Allghelgonaafton denna fredag och lämnar vägen fri för denne svenske trygghetsknarkare. Vi far förbi kyrkogårdar upplysta av tusentals flammande ljus. Här tar man verkligen Allhelgona på allvar. På morgonkvisten ser vi senare fullt av människor med kransar och stor försäljning utanför kyrkogårdarna. Jag skickar en tanke till min döda syster. Borde ha tänt ett ljus...

Far genom Warszawa mellan tre och fyra på natten och det var lika bra för staden var ju rätt stor minst sagt och man fick åka rakt igenom på väg ned mot gränsen. Nästa anhalt Lublin, missar avtagsvägen och hamnar mitt i centrum. Raglande feststinna polacker blandas med folk på väg till jobbet.

En timme innan gränsen gryr dagen över ett böljande underskönt landskap som en föraning om Karpaterna, och så småningom glider vi kl. 8 in till gränsövergången. En faslig kö av långtradare på säkert flera kilometer får en att bli lite ängslig, men som personbil glider vi tydligen bara förbi och det är bara två bilar före oss. Bra planering, Madegård.

Jaha, de polska gränsvakterna avklarar sitt jobb kvickt. Över till de ukrainska då. Fylla i migrationskort. Fylla i migrationskort fel. Nej, jag kan inte skriva "studier" för då måste jag ha tydligen ha studentvisum. Men jag ska bara vara här i 1,5 månad, är EU-medborgare, så det behövs ju inte. Har till och med talat med ukrainska ambassadören i Finland och fått det bekräftat... Jag har planerat allt, serru. Vis av lärdomarna från Via Baltica, den föregående bilresan till Ryssland två år tidigare som var en smärre katastrof. Men okej då, då skriver jag väl "turist". Finemang. Damen är trevlig och vi pratar ryska. Ett språk jag ändå kan hantera. Skönt.

Vidare till tullen då, och där inträder vi i det forna Sovjet. En annan stipendietagare från Polen står före mig. Jahapp. Efter sådär tio minuter börja jag undra hur lång tid det ska ta. Är nämligen kissnödig och inte finns det toaletter man kan använda inte. Vad pratar egentligen tullaren så omständligt om? Jo, han ritar kartor och babblar, babblar, babblar oavbrutet om hur polacken ska ta sig till sitt boende i Lviv. Han är helt inne i det hela och pratar oavbrutet om svängar, korsningar och gud vet vad. Han skulle nog kunna göra det hela dagen. Kanske drömde han en gång i livet om att bli stadsplanerare och föreståndare för Lvivs trafikdepartment?

En snabb titt säger allt. Smått fårad efter gårdagens alltför ivriga djupdyk i vodkaflaskan och ruset har tydligen inte lagt sig. Kan föreställa mig att spritångorna i hans lilla bås är antändningsbara.

Mitt isländska nu arga bi till tjej lackar så småningom ur när vår son har gjort nummer två och behöver byta blöja, och kommer resolut stegande och levererar ett "Excuse me, can you please hurry up, bla, bla." Jag stelnar till lite. Min erfarenhet är att sådant snarare förlänger det hela i det här systemet. Kan man jävlas så ska man ju. Ja, det är mycket som ska kollas...
"Och bilens ägare är från Island?".
"Nej, från Sverige. Jag är svensk och bilens ägare".
"Isländsk ägare alltså... knapp, knapp".
"Öh.. nej.. Sverige."
Island och Sverige... Ett plus ett blir fyra. Pekfingervals över tangenterna i slowmotion.... Blundar han verkligen med vänster öga för att kunna fokusera?

Ja, jag kommer ju förvisso här med en Golf och den kan ju naturligtvis vara stulen och det verkar ju verkligen som det när den är fullpackad och ens kvinna och tvååring sitter i baksätet. Eller hur? Det tar sin tid, men sedan får vi åka efter att jag bedyrat att inte ska sälja den. Tre bilar som väntat bakom oss med ukrainska plåtar kör om oss efter 300 meter. Så lång tid tog det för dem. Diskriminering! Haha. Svensk indignation, rättvispatos och harmsenhet är bäst. Rättvist ska det ju vara.

Man är ju givetvis lite trött vid det här laget och när inte telefonerna vill funka så att man ska kunna få tag i värden blir man ju lite matt. Jaja, det får ordna sig bara vi kommer fram. "Bump, bump, bump", ukrainska vägar är verkligen en annan femma och där över järnvägsöverfarten smällde det visst till ordentligt. Ska nog sakta farten lite, ehe?

Men ändå, äntligen Ukraina! Det är cirka sju mil till Lviv från Przemysl och lördagsmorgonen nyvaknade aktivitet är i full gång. Längs vägen sitter här och var försäljare med enorma lass av vitkål. Så charmigt och pittoreskt. Solen skiner och det är 18 grader denna 1 november. Bensinen börjar ta slut, men den räcker nog ända fram. Men hur fan ska jag köra då? Har visst inte tänkt så långt. In mot centrum bara. Brum-brum.

Trött... Om nu polsk trafik var en liten utmaning för Madegård så är den ukrainska sju resor värre. Kaosregeln styr och nu jävlar måste jag parkera bilen innan jag får spel. Är dock fokuserad och lyckas faktiskt ta mig in till prospekt Pobedy och rentav hitta en parkeringsplats. Vi sätter oss på en restaurang, och se där, nu kan man ringa. Gud hör bön och den gode Bilguden inte minst log ju mot oss. Jag bad faktiskt en bön...

Värdens kontor befinner sig otroligt nog tvärs över gatan och han lotsar oss till vår lägenhet bara 400 meter längre bort, och kör även dit bilen för jag pallar inte ens fundera på hur jag ska ta den över gatan. Stadens alla gator byggs om inför EM 2012 så det är en ren mardröm att köra i Lviv som turist...

Ja, centralt var det i alla fall och helt okej för 650 dollar i månaden. Lyfter upp grejorna till lägenheten och lägger oss att sova. Framme. Överlevde. Skönt.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 12 feb 2009 15:34

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: