Billy Butt statslös efter weekendresa

Hösten 1964 när jag snart skulle fylla 19 år och bodde i England, åkte jag på en weekendresa till Paris med ett studentgäng. På vägen ut ur Storbritannien fick jag en utresestämpel i mitt brittiska pass. Tre dagar senare när jag återvände till Londons flygplats Heathrow, började en mardröm när jag stoppades av passkontrollen. "Vi måste beslagta ditt pass!" sa en kontrollant till mig. Jag fick sitta där i flera timmar och blev upplyst om att jag inte längre var brittisk medborgare! Ni kan tänka er hur förvirrad jag blev! Jag föddes till brittisk medborgare och hade haft ett brittiskt pass i hela mitt liv. Nu plötsligt stod jag där framför några engelska passgubbar som utan att riktigt förklara varför, talade om för mig att jag inte längre var brittisk medborgare. "Vad är jag då?" undrade jag. Jag glömmer aldrig den känslan. Det tog mig flera timmar att bli insläppt i Storbritannien den dagen och det som blev avgörande var konstigt nog min engelska accent. Den är irländsk. Trots att jag är indier, född i Östafrika talar jag modersmålet engelska med en tydlig irländsk brytning, så att en engelsman som hör mig förstår direkt att jag kommer ifrån den gröna ön. Det finns till och med dem som har trott att jag är född där. Det gjorde att passgubbarna trodde på mig när jag berättade att jag bott nästan hela mitt liv på Irland. Tack vare detta fick jag inträde till Storbritannien, men när jag hämtade mitt bagage och gick ut till flygbussen var jag en statslös person utan pass, utan medborgarskap och utan ett land!

Vad var det då som hade hänt och hur kunde jag plötsligt ha blivit av med mitt medborgarskap? Och hur kommer det sig att min irländska accent fick mig tillbaka in i Storbritannien? För att förstå allt detta måste man först titta lite på den tiden och reglerna som gällde då. Genom att födas i en brittisk koloni Kenya blev jag automatisk brittiskt medborgare vid födelsen. Vid 6 års ålder flyttade jag tillsammans med min far till Irland. På den tiden fanns ingen stor skillnad mellan irländskt och brittiskt medborgarskap. Detta trots att Storbritannien var ett rike och Irland en republik. Båda länder hade gått ihop och formerat ett gemensamt immigrationsområde, ungefär som det nordiska samarbetet som Norge, Sverige och Danmark hade i många år innan EU. Enligt reglerna kunde den som hade irländskt medborgarskap resa till, arbeta och bosätta sig helt fritt i Storbritannien, och vice versa. När min far flyttade till Irland fick han och jag rätt att bosätta oss där på grund av vårt brittiska medborgarskap.

Men sen hände något. Kenya blev en självständig republik den 12 december 1963 och man kom överens med Storbritannien om följande sätt att lösa frågan om medborgarskap: Den som föddes i Storbritannien eller en annan av dess kolonier till exempel Indien fick kvarstå som brittisk medborgare. Samma sak gällde för den vars ena förälder föddes i Storbritannien eller en annan koloni. Men den som föddes i Kenya och vars föräldrar också föddes i Kenya skulle från och med den 12 december 1963 bli kenyansk medborgare. När jag då stod där vid Heathrows flygplats efter den där weekendresan till Paris såg passgubben att det stod i mitt brittiska pass att jag är född i Nairobi, Kenya. Detta gjorde att han fick ta mig åt sidan för att kontrollera giltigheten av mitt medborgarskap. Efter en kontroll vid passmyndigheten i London framkom det att min far och mor föddes i Kenya och hux flux fanns det plötsligt ingen tvekan om att jag var en av de som skulle bli kenyanska medborgare. Här kan man tänka sig att det nu bara var frågan om att vända sig till Kenyas nystartade ambassad i London och begära kenyanskt medborgarskap under de nya reglerna, men så enkelt var det inte.

De problem som jag hade då var unika och många år senare fick jag erfara att jag var en av de väldigt få som råkade ut för dem. Där stod jag i Storbritannien utan pass och i en statslös tillstånd. Det första jag gjorde var naturligtvis att ta båten hem till Irland och skaffa irländsk medborgarskap. Jag hade ju bott på Irland från 6-18 års ålder, vilket är fem år längre än de sju års vistelse i republiken som just då krävdes för att få medborgarskap genom naturalisation.

Det var en solig morgon när jag gick in i immigrationshuset som låg ca 100 meter ifrån min gamla internatskola i centrala Dublin. Jag hade gått förbi den nästan varje dag i flera års tid och ofta undrat vad gubbarna och tanterna därinne gjorde. När jag kom in var jag ensam i väntsalen. Det var inga köer som i dag utan den dagen var det endast jag som kom dit. Här skulle jag säkert få medborgarskap. "Jag är ju irländare" tänkte jag, som hade bott där sedan tidigt barndomen. Ni kan gissa vilken chock jag fick när de upplyste mig om varför jag, trots min långa vistelse i republiken och trots det irländks-brittiska samarbetet, inte kunde få irländskt medborgarskap! Givetvis hade jag uppfyllt reglerna genom 12 års vistelse i republiken, men den 20 juni 1963, efter studentexamen, hade jag flyttat till England för att studera och jag hade bott utanför den irländska republiken i mer än ett år. Detta gjorde att jag förlorade alla poäng för de åren jag tidigare bott där. Det är ungefär som den som i dag har ett så kallat "Green Card" i USA uppehållstillstånd. Lämnar man USA i mer än ett år förlorar man rätten att bo där och alla år man dittills bott där förlorar betydelse. Det spelade ingen som helst roll att jag kunde bevisa hur irländsk jag var. Irland var ju mitt hemland. Varför kunde jag inte vara irländsk medborgare? Ni kan tänka er hur pinsamt det var för tjänstemännen på immigrationsmyndigheten när jag plötsligt började tala flytande gaeliska med dem: Det var för att markera att jag var mer irländsk än dem! På Irland är det endast 2,5 av befolkningen som kan tala det kulturella irländska språket gaeliska. Den som lyckats gå i den typ av skola som jag gick på kan, om han/hon är språkintresserad som jag var lära sig språket som utrotades av britterna på 1700-talet. Gubbarna på immigrationsmyndigheten skämdes. Där stod jag och talade med dem på deras förfäders celtiska språk, som inte ens de själva kunde. Och ändå kunde de inte ge mig medborgarskap. De bad faktiskt mig om ursäkt för detta - jag glömmer aldrig deras generade ansikten när jag gick därifrån!

Tillbaka i London gjorde jag vad jag till slut blev tvungen till. Jag gick till Kenyas ambassad. Där möttes jag av en tjänsteman som hade väldigt svårt att förstå varför jag ville ha kenyanskt medborgarskap, när varenda indier i Kenya just då höll på att göra allt mellan himmel och jord för att slippa kenyanskt medborgarskap! Afrikanerna hade tagit makten och indierna som alltid hade hamnat i kläm mellan dem och britterna, började ana oro och flydde i hundratusentals till bland annat Storbritannien. Att jag inte bott i Kenya sedan sex års ålder gjorde inte saken bättre! Jag bodde ju inom det brittisk-irländska immigrationsområdet, det vill säga de brittiska öarna, och jag hade egentligen ingenting med Kenya att göra. Det blev nobben, och det var då jag insåg galenskapen i det hela. Enligt regeln som Kenya och Storbritannien kom överens om 1963 borde jag ha kunnat få kenyanskt medborgarskap, men fick nobben på grund av att jag är indier och tillhör en ras som höll just då på utvandra ur Östafrika. Trots att jag växte upp som irländare och bott i Storbritannien och haft brittiskt pass i hela mitt liv, var jag nu statslös. För den som inte begriper vad detta innebär kan jag tala om att det är en situation som jag inte önskar min värsta fiende. Man fick inte resa någonstans utanför de brittiska öarna. Man fick ingen legitimation, och hade jag inte varit student är det sannolikt att jag inte ens hade kunnat få ett arbete. Man fick problem vid sjukhus- och tandläkarebesök.

Men jag gav mig inte utan tog kontakt med min lokala politiker och krävde att han skulle ta upp min situation med de brittiska myndigheterna. Ärendet gick ända upp till den brittiska utlänningsnämnden som beslöt att jag inte skulle få brittiskt medborgarskap, men att Kenya var tvunget ge mig medborgarskap. Nämnden beslutade samtidigt att jag hade rätt att bosätta mig inom Storbritannien och Irlands immigrationsområdet livet ut, och jag fick ett slags permanent uppehållstillstånd i Storbritannien. Det var först när jag förde ett j-vla liv och fick den dåvarande utrikesministerns uppmärksamhet som han personligen tog kontakt med Kenyas regering i Nairobi och övertalade dem att bevilja mig ett kenyanskt medborgarskap enligt reglerna som gällde. Kenyanerna lyssnade på ministern och plötsligt fick jag ett brunt kenyanskt pass med en stort blå och röd stämpel inuti, som bekräftade att jag var villkorslöst bosatt i Storbritannien. Under 20 år mellan 1965 och 1985 var jag då medborgare i Kenya, ett land som var främmande för mig eftersom jag hade lämnat det vid väldigt ung ålder. Trots att jag hade permanent uppehållstillstånd i Storbritannien och Irland behövde jag visum till nästan vartenda land i Europa under den tiden - förutom två, nämligen Tyskland och Sverige. Ni kan tänka er hur jobbigt det var varenda gång man ville åka någonstans inom Europa. Ni kan också tänka er hur skönt det kändes när jag på min 40-årsdag blev svensk medborgare och fick mitt första svenska pass! Det var en härlig känsla att kunna resa till Paris på weekend resa utan att behöva söka visum. Men jag glömmer aldrig den där första weekendresan 1964 och hur jag blev statslös under ett helt år.

Av William Butt 29 jan 2009 23:01