Analysen av finanskrisen måste gå djupare

Det är en aning häpnadsväckande att aldrig få se några djupare analyser till finanskrisens orsaker än att det skulle vara några amerikanska bolåneinstitut som utlöste alltihop. Den skrämmande unisona analysen i media över hela världen är alltså att några bolåneinstitut tagit lite för stora risker och lånat ut lite för mycket. Även storbankerna får en känga ibland för att inte haft koll på den bransch som de lånat ut stora summor pengar till. Men det är knappast en speciellt djupgående analys att endast observera det uppenbara. Man måste gå åtminstone ett par steg längre tillbaka, och när man gör det så ser man att både bolåneinstituten och storbankerna faktiskt är helt fria från ansvar.

Låt oss börja vid bolåneinstituten. Det vore ytterst märkligt om en massa bolåneinstituts dåliga strategier plötsligt materialiseras samtidigt, helt oberoende av varandra. Det är så osannolikt att det inte finns på kartan. Med all sannolikhet har de haft mycket kompetenta riskbedömare och ekonomer som räknat på hur mycket de kan låna ut och fortfarande kunna räkna med att människor kan betala tillbaka det. Det har de klarat utmärkt i decennier tidigare, så varför skulle en mängd bolåneinstitut misslyckas just nu? Det finns även de som hävdar att låntagarna var oansvariga, men att vi plötsligt skulle få en våg av oansvariga låntagare är inte heller i närheten av att vara sannolikt.

Det handlar snarare om en yttre, oväntad faktor som fick de olika bolåneinstitutens kalkyler att plötsligt brista. Om vi ser tillbaka till månaderna och åren innan finanskrisen så kan vi urskilja två tydliga händelser som alltid slår hårt mot samhällsekonomin, och framförallt då mot låginkomsttagare. Det var också låginkomsttagarna som var de första som fick problem med att betala tillbaka lånen till sina bostäder. De två händelserna, eller faktorerna, som sannolikt varken fanns med i bankernas, bolåneinstitutens eller låginkomsttagarnas kalkyler var dels de stegrande bensinkostnaderna som pågått under flera år, och dels de kraftigt ökande matpriserna på basvaror som skedde under många månader fram till finanskrisens utbrott. För de som lever på marginalen får dessa prisuppgångar dramatiska effekter.

Man kan ju fråga sig varför i princip inga medier väljer att göra denna analys, som är betydligt mer logisk och sannolik än att ett samlat gäng bolåneinstitut i USA på en och samma gång plötsligt kommer till en gräns där deras "oansvariga" utlåning brister samman. Notera gärna att denna artikel hittills endast innehåller fakta och sannolikhetsbedömningar, det vill säga inget ideologiserande här inte.

Men någon slutsats borde man väl kunna hosta fram, utan att politisera den alltför mycket. Slutsatsen som de flesta borde kunna vara samstämmiga om är att varken privatekonomer det vill säga privatpersoner, företagsekonomer, eller samhällsekonomer räknade med höjda matpriser eller höjda bensinpriser, i sina kalkyler. Ingen av dessa räknade alltså med att oförutsedda prisökningar kan drabba låginkomsttagares ekonomi hårt, vilket får ett genomslag i hela samhällsekonomin då de är så många och tillsammans utgör en betydande del av den.

Analysen behöver givetvis inte sluta här. Man kan spekulera i vad de höjda bränslepriserna och matpriserna beror på, och om man inte borde ha kunnat förutse detta. En extrem torka i bland annat Afrika har lagts fram som orsak till de höjda matpriserna, och kriget i Irak, samt sinande oljereserver har föreslagits som orsaker till de höjda bensinpriserna. Inte heller dessa antagande är speciellt kontroversiella, utan snarare mycket rimliga och sannolika.

Tar man ytterligare ett steg bakåt, så är det inte orimligt att tänka sig att torkan i Afrika beror på de effekter av den globala uppvärmningen, som de flesta nu erkänner existerar. Det är många forskare som sedan decennier tillbaka förutspått att torka och livsmedelsbrist skulle kunna uppstå på grund av den globala uppvärmningen. Ännu fler decennier tillbaka har man känt till att oljereserverna inte är oändliga och att den sinande tillgången kommer orsaka höjda priser och konflikter om oljan. Här börjar en del kanske tycka att man drar ideologiska slutsatser, trots att en majoritet idag verkar instämma även i dessa antaganden.

Om man nu vågar gå så här många steg tillbaka i sina analyser så bör man även kunna dra slutsatsen att dagens ekonomiska skola, som är starkt präglad av det liberala synsättet, sällan tar någon större hänsyn till globala faktorer. Liberalismen vurmar förvisso för den globala handeln, men det handlar då om en global företagsekonomi. När det gäller den globala samhällsekonomin och kopplingen mellan den och den globala företagsekonomin så ligger man i lä. Säkerligen finns det en del som börjar protestera kraftigt nu, men man bör komma ihåg att på Adam Smiths tid, och hans direkt efterföljande lärjungars tid, så kunde man inte ana att jordens naturresurser skulle kunna förbrukas på endast ett fåtal generationer, eller att man skulle kunna släppa ut så mycket av ett ämne att det påverkade hela jordens klimat. Man kände väl knappt till att det fanns en atmosfär för övrigt. Så det vore orättvist att klanka ner på liberalismens fader och hans lärjungar, men vad man däremot bör vara kritisk, eller självkritisk till beroende på vad man har för politisk åsikt är att liberalismens grundläggande ideologi inte förändrats nämnvärt under historiens gång, trots att man nu lever i en totalt annan värld än den Adam Smith levde i. Så länge man förnekar kopplingen mellan exempelvis global ekologi, global samhällsekonomi och global företagsekonomi så är vi dömda att återupprepa fortsatt höjda matpriser på grund av torka, och fortsatt höjda bensinpriser även om de tillfälligt sänkts den senaste tiden. När dessa fenomen återupprepas och orsakar nya finanskriser så småningom så kommer liberalismens förtroende vara totalt raserat, man är redan på god väg.

Förvisso är det väl också ganska osannolikt att svensk media som idag till överväldigande del är liberal, eller pro-liberal, skulle göra en sån här analys, eller ens vilja närma sig den. Trots att de skulle kunna stärka sin trovärdighet betydligt om de vågade vara en gnutta självkritiska ibland. Men nu har ni i alla fall fått läsa en annan analys, som ni sannolikt aldrig läst i någon dagstidning, och sannolikt aldrig kommer att få läsa heller. Att denna artikel, skriven av Mr Nobody, utan någon som helst auktoritär dignitet, skulle få något politiskt genomslag överhuvudtaget är ju också ytterst osannolikt. Men hoppet är det sista som överger en, sägs det.

Av Tobias Jeppsson 29 jan 2009 13:33