Alla har vi våra rötter

Tack för din artikel, Sunny, som nog mest var riktad till mig. Utav betygsutdelningen så ser jag att människor håller med dig, och när jag ser på betygen på mina artiklar ser jag att de tycker jag är helt ute och cyklar.

Jag kan inte låta bli att få känslan att folk tycker att jag är en oansvarlig förälder som undanhåller en sida av mina barns genetiska arv för dem. Jag blir uppriktigt förvånad över detta och kan inte låta bli att tänka på alla de barn som är adopterade som aldrig får reda på sitt arv varken från pappans och mammans sida, på de barn som nu ska bli till av hitskickad anonym sperma till svenska kvinnor det var där mina tankar och texter började, och på alla de människor som redan fått barn genom donatorinsemination i Danmark.
Min fd man och jag kunde inte få barn på vanligt sätt och vi önskade barn så vi gjorde det som vi tyckte var bäst. Det betyder inte att vi är dåliga föräldrar. Sedan har du och jag, ser jag, helt olika upplevelser av våra biologiska familjer.

Som du och alla vet är jag adopterad och dina och mina erfarenheter skiljer sig åt, vilket säkert också gör att vi har olika ståndpunkt vad gäller donatorinsemination, men betyder det att den ena är fel och den andra rätt? Det mest rätta är kanske att fråga dessa barn då de blir vuxna om de tycker det var fel att de blev till.

När jag var 15 år gammal sökte jag upp mina biologiska föräldrar för att få reda på vart jag kom ifrån. Detta var ingen positiv upplevelse och jag avbröt kontakten innan den ens hade börjat. Man kan tycka att eftersom jag klarat mig själv sedan jag var femton så borde min önskan att få en relation med mitt biologiska arv vara större, men när jag var runt 20 fick jag åter kontakt med min adoptivfamilj och vi klarade oss igenom krisen vi hamnat i.

Mina biologiska syskon har vid ett antal tillfällen genom årens lopp tagit kontakt med mig för att få en relation men det har inte varit lätt och har alltid slutat i bruten kommunikation. Anledningen till att den brutits har varit den att jag gjort klart för dem att jag har min föräldrar, mina syskon och min släkt. Jag har inte klarat av att ha två familjer och har inte haft något behov av det. Jag vet att detta låter krasst och hårt, men om inte jag mår bra av en relation varför ska jag ha den kvar bara för att vi kommer från samma livmoder? Måste vi tycka om varandra och dela varandras liv bara på grund av det?

Jag har kämpat som ett djur för att bli accepterad av min adoptivpappa, vilket säkert är en anledning till att jag avsäger mig närmare relation med mitt biologiska arv, men detta är min erfarenhet. jag har sagt till mina biologiska systrar två av dem som jag haft kontakt med det senaste året att jag gärna har dem som kompisar. Jag har inte vuxit upp med dem, vi har inte samma historia och jag känner inget behov av att ha en annan relation än kompis/vänskapsrelation med dem. Jag har varit tydlig i detta för jag vill inte såra dem. Om de kan hålla det där så är det okej med mig. Mina barn har problem med att deras barn kallar dem kusiner. Min lille son säger att han har sina kusiner, och tycker inte alls om att de kallar honom det. Är jag då en dålig förälder som ändå inte fortsätter kontakten med mitt biologiska arv?

Min syn på livet och min trosuppfattning är inget jag vill gå in på här men även den har gjort att jag inte lägger största vikt vid livmodern som sammanförande faktorn mellan människor.

Ja, det är lustigt. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva försvara det faktum att vi skaffat barn via anonym donatorinsemination. Det känns nästan surrealistiskt, precis lika surrealistiskt som det kändes en gång för många år sedan när en god vän erbjöd sina sperma.

Mina barn finns, och jag kan inte nog poängtera hur önskade de var. Man kan ju säga att "man kan inte få allt man önskar sig" så då skulle jag varit utan barn. Och visst finns det en sanningshalt i det. Lika väl som de inte kan få reda på sina donatorpappas genetiska arv så borde jag kanske förblivit barnlös. Men då kan man ju säga att man inte ska acceptera hjärt eller lungtransplantationer heller, för var går gränsen för var som är etiskt försvarbart? Och kan vi döma om vi inte hamnat i en liknande situation själva?

Skillnaden mellan Sunny och mig är också den att hennes föräldrar har fått barn som nu är hennes halvsyskon eller helsyskon. Dessa män som donerat sin sperma har inte gjort det utifrån att de vill ha barn utan för att hjälpa de par där mannen är steril.

Jag vill också poängtera att min fd man alltid setts som barnens pappa. Det är aldrig någon i vår umgängeskrets som på något vis ifrågasatt det. Med eller utan genetiskt arv så är han pappa, lika mycket som jag är mamma.

Jag inser att det egentligen kvittar vad jag skriver om ämnet så kommer inte folk att hålla med mig, men då får det ju vara så. Åter igen, mina barn finns, de har två föräldrar som älskar dem väldigt mycket, de har en underbar släkt som visar väldigt mycket kärlek, de har med andra ord mer än vad väldigt många har. Varför då gräva i det vi inte kan förändra?

Av Birgitta Stiefler 27 jan 2009 22:13