Arbetet för hemlösa motverkar sitt syfte

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär att den årliga kostnaden för alla cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola. För 11 miljarder skulle 11 000 lägenheter i miljonklassen kunna köpas in och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs för att behålla dessa ges till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!

Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, idag verkar istället pengarna användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och tiotalet andra uppfinningsrika boendeformer finns att tillgå.

Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett stort antal problemorienterade och "kontrollfreakiga" människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.

Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika "uppfostringsboendelösningar" är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas de mänskliga rättigheter vi skrivit under på?

Om så var fallet skulle vi då inte ha tagit tag i denna diskriminering som dagligen pågår och allas "rätt till bostad", och avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter?

Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad boendetrappor - denna lukrativa boendemarknad som våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskarna finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.

Så här säger Ingrid Sahlin: "Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det."

Cecilia Löfstrand säger så här: "På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, "vanliga", hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga SOU 2001:95, SOU 2004:3. De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel."

Så här säger Hans Swärd: "De organisationer som idag finns där för att hjälpa våra hemlösa är kvarhållande och arbetar helt utan syfte."

Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo; "Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar".

Maria Larsson som ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här tycker att det behövs mer evidens, och att det finns för lite forskning på området!? Hon säger såhär: "Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa."

Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga syn på våra hemlösa och fattiga medborgare med en "evidens". Men skulle det ha funnits någon mening med alla hyllmetrar av evidens som redan finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?

Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska finnas kvar i framtiden i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi liksom till exempel Frankrike tycks arbeta utifrån någon tro att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.

Av Rolf Nilsson 23 jan 2009 12:56