Testamente

Det här är mitt testamente till eftervärlden. Jag tror på kärleken. Kärleken är den enda kraften med sin förlåtande natur, som kan få rätsida på alla problem vi människor skaffar oss, kärleken till oss själva och kärleken till varandra.

Men - det kräver ansträngningar att ge och få kärlek. Man måste ge för att få. Jag ger kärlek, för jag tror på kärleken, men jag får inte alltid kärlek, för jag är inte en perfekt människa. Jag kan göra mina misstag, såra andra människor, men likväl tror jag att kärleken kan lösa alla problem och knutar som finns i världen.

Jag vaknade i ett ljus. Jag förstod min roll i världen. Jag är här för att jag har blivit till. Jag tillhör alltet, den stora rymden och världens alla land. Jag älskar världen. Jag älskar alla folk, för alla är vi lika varandra. Våra hjärtan slår i samma takt, kärlek, vänskap och naturen är vårt forum. Naturen är vårt hem, vår fasta mark. Vi är en del av naturen, likaså är vi en del av världsalltet, och hela jorden är mitt fosterland och alla människor mina bröder och systrar.

Min största sorg är för de jag sårat i livet. Mina barn, min dotter, min son, som jag inte alltid förmått möta på det bästa sättet. Den kärlek jag känner, har jag inte alltid kunnat förmedla på rätt sätt. Men jag har försökt.

Jag ser dig lilla livliga flicka, så snabb att upptäcka allt. Dina vackra lockar lyste som guld i solskenet. Du hade så mycket spring i benen och var så glad. Med åren mattades glädjen av olika orsaker. Ödet ingrep i våra liv. Livets väv fastnade i vävstolen och det blev en rispa i väven. Jag ser den nu. Dig vill jag be om förlåtelse och säga dig hur mycket jag älskar dig.

Jag ser dig, du runda kraftiga babypojke, alltid på väg, en kille med stora fötter, men hjärtat på rätta stället, en glad prick med rosor på kinderna. Det mjuka bruna håret, de leende ögonen. Jag älskar dig. Jag vill be dig om förlåtelse, för att jag inte förstod bättre. En förälder bör se. En förälder bör höra, men - en förälder är bara en människa kapabel att göra fel, fast jag ville allt.

Du underbara, fina, glada, snälla pojke! En vacker själ, ett underbart barn. Jag ska alltid minnas den lekande, snälla killen som stöttade mig i allt. Jag älskar dig. Du är så fin.

Jag har gått min egen väg i livet. För mig är sanningen viktig, inte lögnen. Jag har lämnat mycket bakom mig och blivit slagen till marken många gånger, men alltid rest mig till sist, för jag är trygg i min roll på jorden.

Jag finns här, jag blev till och jag höll på att stryka med av ångest en gång, men livet ville annorlunda och jag är fortfarande kvar. Jag tror fortfarande på kärleken, fast den är så sällsynt. Jag bär den inom mig. Du kan hämta den här. Du kan hämta den hos mig.

Pengar lär jag aldrig bli rik på, men tron på att det finns en kärlek som bär, håller mig vid liv.

Jag ger dig min kärlek som är så svår att uttrycka, men som finns där för dig mitt barn. Du är mig närmast även om du inte vet det ännu.

En dag ska du förstå.

Av Pia Isaksson 13 jan 2009 13:21