Flockdjuret Människan

En förlängning på min förra text "Den stora ensamheten". Tack Janne B och Sunny för tankar som började spinna.

Det sägs att människan är ett flockdjur och det kan jag hålla med om till fullo. Vi behöver bekräftelsen och dialogen med andra för att känna oss som fullvärdiga människor eftersom vi då reflekterar över vårt eget beteende och förhoppningsvis får känna att vi gör något gott och på så sätt får feedback från andra. Den bekräftelsen kan vi få från många håll och behöver inte nödvändigtvis vara i en parrelation som, förhoppningsvis, är baserad på kärlek, utan kan komma via arbetskamrater, vänner och även från våra barn.

Det är i de svåra stunderna som ensamheten blir uppenbar, den som berättar för oss att vi ändå alltid är ensamma. Vi måste ta tag i våra negativa sidor själv, de som vi kanske kan skyla över via någon annan och vi måste ta beslut själva även om vi har någon att luta vårt beslut mot. Jag som är i sjukvården möter människor som måste ta beslut att avsluta behandlingar och därigenom möta det oundvikligt ovetande. Även om vi har någon att bolla tankarna med så är det till slut individen som måste ta beslutet själv. Det finns inga samhällsinriktade, allomvetande riktlinjer att följa i svåra stunder utan det är då vi märker att vi står ensamma, så små och stora vi ändå är.

Är anledningen till att vi gärna vill tillhöra en parrelation den att vi då slipper dömas? Vi kan istället säga att vi tagit ett gemensamt beslut. Är det beslutet tagit utifrån den universella kärleken eller utifrån den ena partens önskemål?

Jag kommer ihåg den fasan, paniken och rädslan jag kände då jag blev ensam med två barn där det ena var 7 månader gammal. Paniken jag kände handlade mycket om att inte ha någon att bolla tankarna med så jag fick mina beslut förankrade i en annan människa som tyckte att jag hade vettiga värderingar. Nu stod jag helt plötsligt och var tvungen att lita på mitt eget omdöme som handlade om barnuppfostran, studier och arbete, och jag hade ingen som uppmuntrade mig när besluten vacklade efter ett tag.

Nu har jag vant mig vid att förlita mig på mig själv. Jag tänker efter några extra vändor innan jag tar beslut och jag ventilerar tankar med folk i min omgivning innan jag bestämmer mig. Jag tycker det ställs högre krav på mig nu när jag är singel, men efter alla dessa år har jag vant mig. Om någon sagt till mig då för nio år sedan när jag stod med paniken och rädslan pumpandes ur min kropp att jag skulle vara singel idag hade jag med största sannolikhet grävt ner mig.

Lite sådär provokativt, tittandes under lugg med mina nyfikna blå ögon ställer jag då från om parrelationen är en illusion som får en att för ett tag glömma den ensamheten vi alla är födda till och som realiseras när vi hamnar i en krissituation? Handlar den mänskliga styrkan om att ha insett den eviga ensamheten vilket i sin tur ger ett lugn över människans existens?

Av Birgitta Stiefler 10 jan 2009 15:20