Jag står på Israels sida

Alltså - det här är bara något jag vill säga. Något jag tänkt på länge, men varje gång jag sagt det, har jag mötts av oförstående. Det känns som om folk hatar en, om man ens nämner de här sakerna.

Som vanligt, tänker jag inte komma med några historiska fakta, för jag har inga sådana framför mig, men jag kan i alla fall säga att det handlar om konflikten på Västbanken sedd ur en vanlig människas synvinkel, det vill säga min egen.

Jag trodde så här; att efter andra världskriget, fick judarna Israel från FN, för att de inte hade någon stans att ta vägen, inget eget land. Detta berodde, i viss mån, ursprungligen på bibelns historia om Judas Iskariot, som förrådde Jesus. Judas folk skulle då som straff bli hemlösa, men det är ju en över 2000-årig historia! Detta öde borde ju inte hänga över ett folk till modern tid?

För mig verkar det konstigt, att ingen förstår judarnas reaktion, efter att de har blivit slaktade i miljontal under Hitlers tid. Jag kan själv sätta mig in i den utan problem. Det är ungefär som när bägaren runnit över och man inte kan ta mer skit.

Problemen på Västbanken verkar inte ha någon ände. Man säger att judarna borde ha glömt förintelsen och att alla är döda nu som var med om förintelsen, och att judarna nu begår samma brott mot palestinierna, som de själva utsattes för.

För mig, en vanlig medborgare, är det lätt att sätta mig in i judarnas situation och känslor. Man säger att många folk utsatts för övergrepp, inte bara judarna och att det är dags att glömma nu.

Glömma! Jag skulle aldrig kunna glömma, om hela min familj blivit ihjälgasade på ett så fruktansvärt sinnessjukt sätt, eller om de fick svälta ihjäl på gatorna! Självklart vill Israel skydda sina gränser med alla vapen som finns. Det är en naturlig mänsklig reaktion som måste tillskrivas judarna någon gång!

Man borde aldrig glömma förintelsen, lika lite som man ska glömma hemskheterna och krigen på Balkan eller i Kina och överallt annars, där människor blivit slaktade och mördade i onödan.

Folk kommer att hata mig när jag håller på Israel, för så är det alltid. Jag har inte mött någon enda, som förstår Israels situation.

Att Palestinas folk kommer i kläm, kan endast avhjälpas genom att tillsätta unga politiker, som förstår att samarbete och samförstånd är det enda som kan ta Västbanken ur detta blodbad. Unga människor vill skapa vänskap i stället för krig, så har det alltid varit. De gamla lever i det förgångna.

När judarna fick Israel, lovade många judiska föräldrar sina barn, att ingenting skulle upprepas. De lärde sina barn att Israel är en stark krigsmakt, som har skydd för varje anfall. De klädde sina barn i uniformer som små. De lät dem marschera i militäriska demonstrationer, som skulle verka avskräckande på fiender.

När dessa israeliska barn växte upp till unga män, frågade de sig själva varför de måste fortsätta att göra razzior i sina arabiska vänners hus. Israelska och palestinska ungdomar har till och med skapat hemliga ungdomsgrupper från båda läger och de har mötts över gränserna och språkat med varandra om läget, och om en önskan att få fred på Västbanken.

Jag tror på ungdomens oförstörda klokhet i Mellanöstern och jag hoppas verkligen, att deras tid kommer snart.

Jag förstår judarnas bitterhet fullkomligt, men - det måste bli kärleken som segrar, annars finns det inget hopp för folket på västbanken.

Det är min enkla åsikt om kriget i mellanöstern, frånsett historiska och statistiska fakta om vapenkomplotter mellan olika länder som är inblandade i konflikten.

Av Pia Isaksson 08 jan 2009 12:59