Kunde positivt tänkande ha stoppat krisen?

Jag sitter här och funderar. Varför är det såhär? Ju mer jag undersöker saker, läser redovisningar av olika årsrapporter från våra myndigheter och statistik från våra olika statiska myndigheter, så blir jag mer och mer mörkrädd. Hur mycket av krisen kunde vi ha stoppat? Inte vår regering, inte våra chefer, utan VI! Kan kriser vara ett resultat av att många människor har sagt att det inte går att förändra någonting, och ignorerat alla signaler om problem? Hur länge har problemen blinkat med sitt varningsljus? Är inte detta en lärdom, att allt går om man bara vill! I tider av svårigheter finns målen kvar där ändå. Hur många ser det? Eller är alla upptagna med att bunkra upp inför en lång depression? Varför gör man det? Lösta problem är en ljus problemfri framtid!

Varför är det så många som sprider hopplöshet, ältar gammalt, söker sig till problem via exempelvis skvallerpressen och pratar problem i olika instanser?

Det känns som att det finns ett folk som strävar efter egen belöning, förnekar allt de inte själva har lyckas med och ältar allt som inte har gått deras väg. Sedan finns det ett annat folk som ser mål och finner frid i att ta ansvar och gå igenom processen för de ser längre än till problemen. Mer sånt folk tack!

Ta detta med de nya besluten om vård och sjukskrivningar. Kan det vara så att vår regering har tappat tron på akademiker så att de vänder sig till exempelvis sjukskrivna för att be dem ta ansvar och läka, för att samhället behöver dem? Regeringen ser att Landstinget inte når upp till den standard som krävs. Då måste man gå andra vägar. Kanske fel väg men vad ska man göra när man inte kan lita på akademiker som en gång funderade men gör det inte längre? Varför inte då?

Om akademiker inom landstinget var så bra som det sägs, varför botas inte psykisk sjuka genom terapi? Varför är det så många som inte får vård? Många blir felbehandlade! Vad har hänt med vår personal? Handlar det om den akademiska kompetensen eller har det att göra med den yrkesansvarigas egna personlighet? Varför gör man inget åt det? Varför finns inget stöd där?

Varför är det så att av de 5000 anmälningar som gjordes mot Stockholms Landsting under 2007, var det bara 250 ärenden som ledde någonstans. Jag tror inte att 4750 ärenden var lögner och saknade bevis. Varför är det så? Tänk att Stockholm kunde ha lärt sig en läxa av dessa 5000 fel. Istället ignorerar man problemen så att de kan växa som samhällets egen cancerknöl och explodera i kriser. En sådan vi är i just nu!

Varför är det så att många i samhället anklagar polisen för fel? Polisen ska upprätthålla lag och ordning. Det är 16997 poliser på över 9 miljoner människor. Man läser statistik som säger att åklagare endast tog upp 7 av 1,3 miljoner anmälda brott 2007 till domstol. Medan polisen lyckades utreda 76,5 av brotten och var klara för rättegång! Vem ska man kritisera? Varför får polisen skit när det är åklagare som beslutar vad som ska utredas och bestämmer vilka brott som ska tas upp i domstol? Bli arg på rätt myndighet tack!

Ta detta med jämställdhet och lika lön för lika arbete! Åklagare tjänar mer pengar i lön än polisen. Poliser riskerar sina liv i sitt dagliga arbete – så kallade polismord. Hur många åklagare har blivit skjutna och mördade i tjänst? Det verkar vara så att ju mindre arbete man utför, desto mer pengar får man i lön. Var är stoltheten över att göra bra ifrån sig och njutningen av att hjälpa andra?

Jag tror vi håller på att gå in i en ny tid där det krävs mer än akademisk kunskap. Jag tror det krävs en rofull själ som kan lösa problem. Det är vad jag önskar mig till hela världen.

Av Perla L 29 dec 2008 12:49