Jul, jul, ensamma jul

Under den gångna veckan fick jag ett mail från en kompis som jobbar inom vården, och hon skrev att det skar i hjärtat på henne när det kom fram att en av hennes patienter skulle sitta ensam på julafton.

Ja, just julen är en helg som främst kommit att förknippas med ordet "gemenskap", och säger man att man ska vara ensam på julafton, möts svaret ofta av förskräckelse och medlidande - "Ska du vara ensam på JULAFTON!?" Och i värsta fall följs det av ett "Det kan du väl inte vara!?" Då frågar jag - varför ska man inte kunna vara det? Det är ju bara en dag bland 364 andra. Och är det så att man av någon anledning är ensam dessa 364 dagar - varför ska det då vara så otänkbart för många runt omkring att man är ensam även denna enda dag? Jag tror att många av de som är ofrivilligt ensamma - både till vardags och till helg - mer än gärna hellre skulle välja att ha människor omkring sig de 364 dagar om året som inte är julafton, framför att ha en enda dag - julafton - tillsammans med andra; hellre en dag ensam än alla övriga 364. Bör vi tycka extra synd om de som alltid sitter ensamma bara för att de är ensamma just även på julafton? Borde vi inte bry oss om dessa människor årets andra dagar också?

Jag tycker det är synd att julhelgen har blivit så gemenskapsfixerad - bör vi inte sikta efter att samlas nära och kära även i vardagen, och inte bara till jul för att rena samvetet eftersom det inte blivit att man träffats - eller hörts av - sedan julen året dessförinnan? Nu sitter man här, och ska försöka ta igen allt som har hänt under de 365 dagar som gått; introducera nya familjemedlemmar som fått äran ? att träffa alla 25 släktingar på en och samma gång, försöka sätta sig in i släktförhållanden och händelser som skedde långt innan man kom in i familjen. Det måste bli en fruktansvärt märklig situation för alla inblandade! Och sedan dröjer det ett år igen innan man träffas alla, och så börjar det om.

I gemenskapens spår föds även lätt en massa förväntningar och förhoppningar, och går något fel, blir allt fel. Det finns inte plats för, eller tal om, spontanitet, utan det är kliniskt strikt för att allt ska fungera. Kanske "schemat" författats av värdparet, uppbyggt på deras drömmar om "den perfekta julen", men utan tanke på att andra människor ska tillkomma, och att de kanske inte passar in i "den perfekta julen". Redan där uppstår konflikt när släktingarna inte passar in.

Och att samla en grupp människor som kanske inte alls går ihop med varandra... Det kan aldrig sluta väl; vare sig det är jul eller inte. Sedan finns det nog i de flesta släkter ett "svart får", kanske någon med alkoholproblematik; man intalar sig att han eller hon "väl ska kunna låta bli under någon timme", men även om personen håller sig nykter, finns hela tiden den grundläggande rädslan där, att han eller hon ska falla dit, och denna rädsla kommer att prägla firandet.

Vare sig julhelgen tillbringas frivilligt eller ofrivilligt ensam, så anser jag att "tycka synd om"-tankarna från omgivningen ska utplånas, och, som sagt, för de som är ensamma de andra 364 dagarna - varför är det inte synd om dem då? Bättre än inget, men varför bara reagera över deras ensamhet en dag om året?

Av Maria Sågå 19 dec 2008 12:37