Ett litet skalv i väggarna

De senaste nätterna har jag blivit van vid att sonens säng havererar mitt i natten och att ribbottens brädor trillar ner en efter en vilket har gjort att jag vaknat med ett duns, duns och så åter ett. Men nu jag är av den uppfattningen att eftersom han är 15 år gammal så är han gammal nog att ta tag i problemet.

I går kväll när klockan var nästan tolv och vi både somnade framför tvn insåg jag att han inte skulle hinna spika fast ribborna så jag förmedlade i ett sömndrucket tillstånd att han kanske kunde dra ner madrassen på golvet så jag slapp vakna av dunsande ljud i min bästa dröm. Han nickade men jag visste inte om han var mentalt närvarande eller ej, ljuset glömde han i alla fall att släcka på sin väg, så när jag vaknade med ett ryck klockan tjugo över sex i morse svor jag lite inombords. Efter någon sekund insåg jag att det inte kom fler ljud och att det knappast kunde ha varit brädorna som gav vika. Något annat hade med andra ord trillat i marken.

Jag gick upp, tyckte inte det var mycket lönt att lägga mig igen, så kaffepannan kom på och katterna släpptes ner från ovanvåningen. Eftersom de båda hade varit där uppe så förstod jag snart att det måste ha varit de som busat och vält något på sin frammarsch.

Medan jag gav utefåglarna mat kom den ena katten smygandes längs väggen och jag reagerade över hans konstiga beteende, men han tog ändå beslutet att till slut ge sig ut i den kalla morgonen.

Så började ceremonien med att få upp det väldigt morgontrötta barnen och när de en efter en hasade sig upp till frukosten fick jag höra att de hade vaknat med ett ryck de med. Den lille hade hört ett duns och den store hade hört hur de stora fönsterrutorna på gaveln hade vibrerat. Julkalendern är ett måste för en nioåring och vi slog på tvn och fick reda på att det varit ett jordskalv i dessa trakter. Då förstod jag att det var det vi alla vaknat av och jag fick nästan dåligt samvete inför katterna som hade fått ta emot helt obefogat skäll.

Vi är nog många skåningar som vaknade på ett liknande sätt idag och det förbryllar mig för det är inget som tillhör vanligheterna med tanke på att det är cirka 100 år sedan Sverige senast drabbats av ett skalv på 4,7 på Richterskalan.

Det tog inte lång tid innan mina tankar for iväg till områden där jordskalven är av större magnitud än det vi vaknade av idag. Vilken fasa det måste vara, vilken rädsla och maktlöshet man måste känna.
Vi är så förskonade här i Sverige. Vi lever lite som i en ankdamm och även om vi har det besvärligt inom vissa områden så är vi ändå väldigt skonade.

Som vi sagt så många gånger innan: "Det kunde ha varit mycket värre".

Av Birgitta Stiefler 16 dec 2008 10:46