Delavantes Julevangelium - Del 1

Nu var han åter hemma men någon lösning på problemen hade han inte funnit. Han promenerade längs en allé som ledde fram till en park. Som av en osynlig hand drogs han till floden som flöt förbi och när han kom fram böjde han sig ner och betraktade ansiktet som speglade sig i vattnet. När han vände sig om för att gå kände han plötsligt en hand på sin axel och hörde en vänlig röst som sa:

"Var snäll och vänta en stund, vi har så mycket att tala om."

Han vände sig om och fick se en underbart vacker kvinna vars ögon strålade av värme och godhet. Han öppnade munnen för att tala men hejdade sig när hon gjorde en gest bort mot stigen som ledde genom parken.

"Det finns så mycket som du vill fråga om och jag har kommit för att ge dig svar", sade hon och log mot honom.

Han skrattade till: "Hur menar du? Svar på vad?"

"Allt du någonsin velat veta", svarade hon.

"Du menar att jag kan fråga dig om precis vad som helst?"

"Vad som helst!" nickade hon.

"Och du kan svara på allt?"

Hon nickade.

"Och hur är det möjligt?"

"Det kommer du att förstå så småningom."

Han skakade på huvudet. "Du får ursäkta mig men det här låter ju inte riktigt klokt. Vem är du egentligen?"

Hon log mot honom och på något märkligt sätt kände han något slags förtroende för kvinnan och bestämde sig för gå henne till mötes.

"Ok, sade han", med ett lätt provocerande tonfall; "Hur ska jag göra för att bli lycklig?"

"Befria dig från villfarelsen att du inte är det", svarade hon.

"Hur menar du?"

"Lyckan mäts mot vad som inte anses vara lycka. Om du inte kunde erfara dess motsats så skulle du inte veta vad lycka är.

"Du menar att jag måste vara olycklig för att kunna uppskatta lyckan? "

"Om något som är vitt kontrasterar mot något vitt så kan du inte urskilja det, men om det kontrasterar mot något som är svart så ser du att det är vitt. Följaktligen fyller det du kallar för lidande en funktion även om det kan vara svårt att se det. Emellertid så kan du välja hur länge du ska kvarstanna i ett tillstånd av lidande."

"Menar du att jag kan välja att vara lycklig?"

"Allting beror på vilket perspektiv man har. Om du står vid foten av ett gigantiskt berg och någon ber dig klättra upp för det så blir du trött vid blotta tanken. Men om du visste att på andra sidan berget ligger ett vackert paradis så skulle du tycka att det var mödan värt att klättra över det."

"Men varför skapar vi människor en sådan olycka här nå jorden?"

"Glädje är det mest naturliga som finns såtillvida att vi större delen av vår existens befinner oss i ett tillstånd utan ångest och smärta. Under sin vandring i evighetens kretslopp så går själen igenom alla upplevelsetillstånd som finns och under vissa delar av resan så kommer den att erfara tätheten i det som kallas materia. Där finns också störst möjlighet att känna fysiskt och psykiskt lidande."

"Du menar att vi har en odödlig själ som tar sig olika former i all evighet."

"Just det, själen ikläder sig olika skepnader under den eviga resan men det är bara själva skepnaderna som upphör inte den själsliga energin."

"Men för att återgå till min första fråga, du sa att min känsla av smärta var en villfarelse?"

"Visst, och det hänger ihop med vad vi nyss talade om. När du lever i den materiella världen så väljer du att identifiera dig med din kropp och i och med det så kommer du att se dina upplevelser av lidande som någonting enbart negativt men om du ser lidandet som en konsekvens av att du inte känner dig själv och kanske därför projicerar ut din smärta på andra och att du tack vare lidandet kan erfara vad lycka är så behöver du inte längre fortsätta spela rollen av martyr och kvarstanna i ett tillstånd av rädsla och smärta."

"Hur menar du?"

"De mänskliga kropparna lever under samhällets lagar medan själarna lever i enlighet med vad man kan kalla gudomliga lagar men inom dessa finns en frihet i tanken. Det är hur ni väljer att använda kraften i denna tanke som avgör hur era liv kommer att gestalta sig och som ni kan skapa såväl lidande som underverk."

"Men varför använder vi oss inte av denna kraft på ett positivt sätt om den nu finns där?"

"Under själarnas vandring i den mörkare aspekten av alltet medförde friheten i tanken att ni glömde ert ursprung. När ni sedan gick in i den ljusare aspekten så uppstod en känsla av skuld över detta och en föreställning om att inte längre vara älskad av skaparen. Det är anledningen till att de allra flesta människor än idag känner en fruktan för Gud. De flesta kan inte ens definiera för sig själva att det är en fruktan för Gud så istället manifesterar det sig genom skuldkänslor, självförakt och dömande av andra människor. Genom att skapa lidande åt sig själva tror människor att Gud ska tycka synd om dem, förbarma sig och ta emot dem med öppna armar. Ytterst är detta vad martyrskap egentligen handlar om."

"Så du menar att martyrskap egentligen är ett sätt att försöka ställa sig in hos Gud?"

"Exakt! Precis så är det."

"Men Gud måste ju genomskåda detta!"

"Självklart."

"Och vad blir Guds reaktion?"

"Ingen alls."

"Ingen alls?"

"Just det."

"Men vilka är det som kommer in i himlen då?"

Kvinnan log mot honom.

"Tror du att himlen är en plats dit man kan resa och knacka på för att komma in?"

"Jag vet inte."

"Visst vet du det, himlen är inte en plats det är ett medvetandetillstånd."

"Och när man väl uppnått detta tillstånd blir man kvar i det för evigt då?"

"Nej, vägen är målet och resan är evig."

"Men om jag under resans gång får en svag fysisk och psykisk hälsa hur skall jag åtgärda detta? "

"Börja med att se över din självbild. Hur förhåller du dig till dig själv? Om du inte älskar och respekterar dig själv kommer du inte heller att respektera andra. Ditt eget självfördömande kommer att leda till ett dömande av andra och detta bildar en negativ cirkel som kommer att ha återverkningar på din hälsa. Sen är det självklart så, att liksom blomman behöver ljus och vatten för att spira måste också kroppen och hjärnan ha sitt. Men det som styr kroppen och hjärnan är ditt medvetande."

"Men vänta lite, sitter inte medvetandet i hjärnan?"

"Hjärnan styrs av elektriska impulser som skickar signaler till din kropp, men bortom det, på ett mycket mer avancerat plan, finns ditt eviga medvetande. Eftersom alla intryck utifrån filtreras genom människans ego blir verklighetsuppfattningen dimmig, diffus eller i värsta fall helt missvisande. Om du inte lärt dig att känna inåt och lyssna till själens språk kommer du att identifiera dig med egot, vars huvudsakliga ledsagare är rädslan. Ur rädslan föds vreden, ur vreden föds hatet och hur hatet föds våldet. Människans fördömande av sin nästa är alltså en projektion ifrån hennes egen rädsla. Ju mer hon påminns om sina rädslor och svagheter, desto mer ilska kommer hon att rikta mot andra."

"Men hur skall vi komma tillrätta med detta problem?"

"Fråga dig först hur DU ska komma tillrätta med detta problem. Vi skall börja med oss själva istället för att gå omkring och moralisera om andra."

"Kan man säga att orsaken till allt lidande är människans rädsla?

"Nej, orsaken till den höga graden av lidande är att ni väljer att identifiera er med ert förblindande ego vilket i sin tur är styrt av rädslan. Det innebär också att ni är kvar i rovdjursstadiet och att mycket av ert sätt att reagera sker enligt automatik men till skillnad mot de andra djuren är människan ofta självdestruktiv och har förmågan att förstöra allt liv på den här planeten."

"Så man kan säga att det är ett identifikationsproblem."

"Så kan man uttrycka det."

"Men hur ska jag lära känna mitt inre jag, det som inte identifierar sig med egot?"

"Genom att vända dig inåt och lyssna."

"Men om jag inte hör något?"

"Fortsätt att lyssna."

"Men vad är det jag ska lyssna efter?”

"Dig själv!"

"Och vad kommer jag att höra om jag lyssnar på mig själv?"

"Bland annat att du är medskapare i allt som sker och att det är ditt öde att bli salig."

"Vad innebär det?"

"Det innebär att vara helt befriad ifrån rädsla."

"Finns det någon på jorden som är det?"

"Endast ett fåtal men det är möjligt att uppnå även i den fysiska världen. Det kräver dock mycket självdisciplin och tillit."

"En annan fråga jag undrat mycket över är vilken som är den sannaste religionen?"

"Det finns visdom att hämta i alla de stora religionerna men det är viktigt att förstå att de är skapade utifrån egot och därför har sin grund i rädslan. Därför har de också använts som ett instrument att styra människor och spelat på deras fruktan. Den enda sanna religionen kan följaktligen bara komma ur ett gott hjärta och dess namn är kärleken. Detta vet alla människor innerst inne men styrda av sina närmastes projiceringar och den rådande kulturen så anpassar sig de flesta efter de rådande dogmerna för att inte bli utstötta eller dödade."

"Men hur kommer det sig att vissa till och med är beredda att mörda i guds namn?"

"Ju mer osäkra människor är på sin tro desto mer upprörda kommer de att bli om någon eller något påminner dem om det och desto mer vrede kommer de att visa för att därigenom tysta den tvivlande rösten och det gråtande barnet inom dem själva. Sorgen och ilskan dessa människor bär med sig sedan barnsben projicerar de ut på omvärlden och dess konsekvenser har vi kunnat se många gånger i historien. Den som är trygg i sin övertygelse har inget behov av att tvinga den på andra."

"Men alla människor tror ju inte på Gud och skulle hävda att det du säger är tramsigt flum."

"Även många som tror på Gud kommer att hävda det", log hon. "Därom behöver du inte tvivla."

"Och vad säger man till dem?"

"Till dem behöver du inte säga någonting. Var och en måste få ha sin ståndpunkt oavsett om den bygger på illusioner eller ej.”

”Så dina frön där de kan växa och inte på ofruktbar mark."

Del två av Delavantes Julevangelium följer snart…

Av Michael Delavante 10 dec 2008 10:49