Mitt liv är som en lång och dålig Idol-audition

Jag har precis misslyckats med en sak, vad vill jag inte berätta just nu. Det ligger för tätt inpå, jag skäms. Det jag ska berätta om är det mönster som misslyckandet ingår i.

Det hela började kanske med en pojkdröm om att bli fotbollsspelare. Jag skulle bli bra, till och med proffs trodde jag ibland. När jag var 20 år gammal platsade jag inte ens i ett division 6-lag. Jag kände mig förnedrad och värdelös, folk som inte ens bryr sig ett skit platsar i ett division 6-lag. Jag har alltså en förmåga att överskatta mig själv. Men detta exempel kan jag ändå köpa, många med mig drömmer som barn om att bli något stort inom sin sport utan att lyckas.

När jag gått ut gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli programledare eller liknande i TV, jag hade ju talets gåva. Så jag började på journalisthögskola med stora planer, nu skulle jag visa alla. Ett halvår senare hoppade jag av, bland annat för att jag har ett litet drag av social fobi. Att störa folk och kräva dem på en intervju mådde jag inte bra av.

Jag har i omgångar fått för mig att jag skulle kunna bli pokerproffs. Jag har vunnit pengar och varit övertygad om att jag är på rätt väg. Sen vänder turen och jag förlorar, och direkt viker sig mitt svaga psyke och jag spelar också sämre för att det går dåligt och jag mår dåligt.

Aktier har också varit ett intresse som jag trott mig behärska tillräckligt bra för att ha en snittavkastning på 20 och därmed kunna sluta jobba vid 35-års ålder. Min gode vän sa till mig att jag levde i fablernas värld. Jag sa att det var han som levde i fablernas värld. Att han, som inte visste något alls om aktier, inte förstod. I dagens finanskris vet jag vem som står närmast djuren.

Jag har alltid sett mig som rationell människa, i alla fall i detta avseende. Vad Konstigt, när jag gång efter annan överskattar min egen förmåga. Jag tror jag har talang, att jag inte behöver jobba så mycket för att lyckas, men jag har ju ingen aning om min egen kapacitet och hur mycket arbete som krävs för att lyckas. Jag har aldrig förstått hur vissa, i mina ögon, idioter kan söka till Idol när de är så urusla som de är. Jag har skrattat åt dessa tondöva töntar utan att fatta att jag är exakt likadan själv. Mitt liv är en lång, dålig Idol-audition som inte kommer att ta slut förrän jag ligger i graven. Jag har inte kommit till insikt nu, inte på riktigt, för någonstans i mitt bakhuvud tror jag att denna patetiska text ska bli vida uppskattad och prisad.

Det finns en sak ändå, som skiljer mig från vissa Idoldeltagare, som jag tycker hedrar mig. Jag lyssnar på vad andra människor säger. Om någon säger att jag är dålig tror jag dem. Om jag förlorar pengar i poker skyller jag inte på otur, jag vet att jag inte är tillräckligt bra, att poker är ett skicklighetsspel. Jag skulle aldrig hävda att jag är bra, bara för att alla i Märsta säger det när Idoljuryn sågat mig. Kanske hade det varit bättre om jag varit sådan, de mår antagligen bättre än jag, de tror fortfarande att de är bra. För mig är det som att köra rakt in en bergvägg i 200 kilometer i timmen gång på gång när jag inser att jag faktiskt inte är så bra som jag trodde. Fast jag borde bli klokare pangar jag in i en annan vägg.

Jag vill nog inte inse att jag inte är speciell i någon positiv bemärkelse på något vis. Att jag bara är en vanlig människa som går till mitt jobb och som ingen bryr sig om. Jag hade gett allt för slippa behovet att bli bekräftad av andra människor, att vara lycklig bara av att sitta i solen och njuta. Att finna lugnet inom mig. Men det finns inte där att finna. Jag hoppas verkligen inte på ett liv efter detta. En lång segdragen fabel som liknar en Idol-audtion är nog. Låt mig vila i frid.

Av Martin Andersson 03 dec 2008 16:57