Peterhof beser man inte: Man drabbas av det

Jag har varit i S:t Petersburg flera gånger men aldrig haft en extra dag över för att se Peterhof som ju ligger en bit utanför staden. Katarina den stora behövde 3 dygn med häst och vagn: Peter den store som älskade båtar roddes över på en dag. Nu tar man en katamaran nedanför Eremitaget och är där på 30 minuter! Då får man också göra den vackraste entrén: Sjövägen med alla fontäner och vattenspel i förgyllda trappor.

Palatset överträffade alla mina vildaste fantasier: Man beser det inte och inte heller besöker man det. Man drabbas av prakten som av en åsnespark i veka livet. Är detta verkligen möjligt?

Versailles kan slänga sig i väggen! Även om detta palats har mycket gemensamt med just Versailles. Där finns Marie Antoinettes lilla Trianon: en tillflykt inom Versailles och ett motsvarande litet "mitt Nöje" som det kan översättas med , där utsikten över Östersjön är fri . Peter byggde det åt sig enligt tidens sed. Östersjön och hamnen där var ju hans huvudanledning att låta bygga den här staden: Han trivdes säkerligen där nere vid stranden i parkens utkant.

Av storslagna slott modell äldre kommer man annars att tänka på Alhambra vid Granada i Spanien även om det slottet ju är så mycket äldre. Att det är byggt av muslimska härskare skapar ju en helt annan dekor och drottning Isabella ändrade inte någonting väsentligt här som man kanske kunde ha väntat sig av denna rabiata katolik som fördrev både judar och muslimer ur riket ifall de inte konverterade.

Alla andra slott som hon fick i sina händer ändrades om efter hennes och Ferdinands lite överdådigt prålande smak. Så inte Alhambra. Hon lät bara riva moskén och lade till en Mariabild på ett enda ställe.

Gemensamt är allt vatten och vattenspel.

I Peterhof forsar och porlar och kaskadsprutar vattnet ur alla de 173 fontänerna i parken. I Alhambra flyter vattnet tyst och stilla under marken, golven och via trappräcken av sten. På så vis kylde det under varma dagar men skapade en stilla ro i de stora utrymmena utan tak. Är man vanvördig om man kallar dem för patio?

Nå här i lilla Nöjet vid Peterhof spatserade även Potemkin fram och tillbaka medan han fjärrstyrde sin älskarinna och landets legala regent Katarina så gott han kunde. Hans roll i historien är ofta den underskattades. Många avfärdar denne livslånge kompanjon, eventuelle make och medregent till kejsarinnan som om han bara vore en av de unga gunstlingar med vilka hon fördrev de ensamma nätterna. Enligt min mening var Potemkin en framsynt byggare av den östra delen av detta enorma rike. Ingenting var honom främmande. Han var härförare, upptäcktsresande, arkitekt och ingenjör. Byggmästare och politiker. Han talade ett tiotal språk och var en sällsynt god diplomat och förhandlare. Hans roll vid Katarinas sida måste ha krävt ett underverk av honom på just den posten.

Så när jag strosar runt i den sagolika parken medan orkestern som är iklädda uniformer ifrån Katarinas tid, spelar Strauss i den öppna paviljonen ser jag 3 olika personer för min inre syn.

Eller egentligen är de nog fyra? Peter är där givetvis och länge efter honom Potemkin. Men jag ser två olika Katarinor. Den unga tyska prinsessan som gifts bort med en okänd och dessutom mycket obehaglig make. Och så ser jag den medelålders lite överviktiga kvinnan pusta i snön på väg till sin vagn. Hon som snart ska ta emot beskedetet att Potemkin är borta och därmed den enda person i hela det ryska riket som hon helt kunde lita på. Hon ska aldrig sluta sörja honom och det lilla lusthuset vid vattnet har för alltid förlorat sin lockelse för henne.

Jag känner mig lite ledsen för hennes skull men så sätter vi fart för att komma med den sista båten för dagen.

Av Sunny Börjesson 02 dec 2008 12:56