Liza Marklunds "sanna" klassiker - osanna! del 2

Många år senare var det någon som föreslog att jag skulle åka till Chile och göra en uppföljande intervju med Mia. Då plötsligt kom boken Asyl. Nyheten briserade i Aftonbladet vars journalist Kerstin Weigel hade varit i USA och intervjuat henne. Året var 2004.

Då ringde telefonen.
"Hej hör du vem det är?" sade Mia.
"Jo, det gör jag", sade jag. "Jag hade tänkt åka till Chile för att intervjua dig. Men det är ju ingen större idé. Vad säger du? Kan jag komma till USA i stället?" "Javisst", sade Mia. "Måste bara fråga Liza först".

Men Mia uteblev. Fick hon inte för Liza, undrade jag. Men jag hade ju en massa material som jag kunde använda i en ny artikel, mina bilder från riksdagshuset mm, så jag skickade iväg ett mail till Mia om att jag skulle göra så i stället om hon inte hörde av sig. Det hade jag naturligtvis inte gjort. Det var ett sätt att locka fram henne bara. Och det fungerade. Mia ringde upp.

Sedan gick det något år. Så en dag ringde hon igen och berättade att hon skulle skriva en egen bok utan Liza. Det blev "Mias hemlighet" som kom ut 2006. Jag tyckte det lät väldigt konstigt. Hon hade ju just kommit ut med Asyl som just då toppade försäljningslistorna. En tid senare ringde hon igen. "Jag kommer till Sverige på torsdag. Då kan vi ses om du vill." "Vi kanske ska göra den där intervjun då?" undrade jag. "Javisst", sade Mia varpå vi sågs här i Stockholm för en lång intervju med fotograf och allt. Mitt under intervjun kom hennes äldste son Michael "Micke", som över huvudtaget inte nämns i Gömda. Mia blev väldigt stressad, men de kramade om varandra, så min artikel i Allas Veckotidning fick ett riktigt lyckligt och kärleksfullt slut.

När artikeln publicerats tog Mickes pappa kontakt med redaktionen. "Nu får det faktiskt vara slut på alla lögnaktiga skriverier", sa han. Och så berättade han en helt annan historia för mig än den som "Gömda" handlar om.

- Och det här är en person som inte förekommer i Gömda alltså?
- Ja, Mia har tre barn med tre olika pappor, den första är svensk, den andra libanes och den tredje chilenare. "Vi vill att du kommer hit" sa han."Vi har försökt nå ut med det här i alla år, men det är ingen som vill lyssna på oss." Mias äldste son Michael har vuxit upp hos sin pappa och hans hustru Marie i Oxelösund. Han förekommer inte ens i vare sig Gömda eller Asyl. Först i Mias hemlighet 2006 berättade Mia om honom. Och nu ringde alltså hans pappa.

Jag funderade på om jag skulle åka eller ej och kom till sist fram till att om alltihop var en lögn så var det en historia som måste berättas. Till slut bestämde jag mig i alla fall för att åka dit. Jag träffade Michael, hans pappa och hans fru. De såg till att mannen som "Gömda" handlar om och som kallas "mannen med de svarta ögonen" också kom dit. Michael, berättade att han kände till att jag skulle intervjua hans mamma den där dagen i Stockholm, när vi träffades första gången. Det visade sig att han med avsikt hade kommit för tidigt för att få vara med på bild. På armen bar han en klocka som han är ensam om i hela Sverige. Tack vare den kunde han, sedan ansiktena svärtats av sekretesskäl, bevisa att det var han som var på bild med sin mamma.

- OK, på vilket sätt har alltså de här personerna lidit av Mias falska historia då?
- Det är många men kanske först och främst sonen Michael som hon övergav och mer eller mindre aldrig inte hörde av sig till under många år. Och så "mannen med de svarta ögonen" som har fått stå ut med att identifieras med hennes historia.

- Hur mycket är det egentligen som är sant i Gömda, skulle du säga?
- Ja, vad ska jag svara? 50 procent, kanske.

- Och "mannen med de svarta ögonen" dök alltså upp på mötet med Micke, hans pappa och styvmamma. Vad var hans relation till Mia, alltså?
- De var ju ett par. Han har slagit henne men inte på långa vägar så som det står i Gömda. Det svåraste tillfället, det är tre nämligen, är när han tar strypgrepp på henne med tummen och pekfingret en kväll. Dagen efter har hon två små blåmärken på halsen. Läkaren skriver om "det eventuella våldet", som han uttrycker sig. Det har inte varit någon fara för hennes liv och hon kommer inte få några men. Osama, som han heter, häktas, det blir rättegång och han blir dömd för tre fall av misshandel, varav ett ringa, till en månads fängelse. Det är det hela boken "Gömda" vilar på.

- Alla andra historier om hans vänner som jagar Mia, det är alltså inte sant?
- Alltså, det går ju inte att kolla vad som har hänt när hon har gått på Ica.

- Men turnén runt i Sverige där hon gömmer sig på olika pensionat?
- Den har gått att följa. Jag har intervjuat ett stort antal människor längs vägen och nej det mesta är inte sant. Flyktingarna från Libanon hade fullt upp med att skapa sig egna liv med familjer och företag. De hade inte tid att jaga Sverige runt efter Mia ens om de hade velat. Då hade de dessutom riskerat att bli utvisade.

Mias nye man däremot, en chilenare vid namn Luis som i Gömda kallas Anders från Norrland försökte mörda Osama genom att helt enkelt köra över honom med bil. Han åtalades för mordförsök men dömdes för grov misshandel till ett års fängelse. Det var när han slapp ut efter halva tiden som familjen flydde från Oxelösund för att gömma sig.

En teori är därför att de stack för att Luis var rädd för Osamas vänner. Det kunde han ju ha anledning att vara. Men det finns även ett visst fog för att han kan ha varit rädd för andra chilenare.

Den teorin går ut på att Luis tjänstgjorde i diktatorn Pinochets säkerhetspolis och att han därför blev jagad av landsmän i Sverige. Victor Cifuentes, Sveriges mest kände chilenska medborgarrättskämpe och ett av åtta vittnen vid Pinochets rättegång i London 1998, är övertygad om att Luis hade den bakgrunden.

- Så det var Luis och inte Mia som var jagad. Men hon var säkert rädd. Om det råder ingen tvekan.

- Men det var väl hon som anmälde Osama för de här olika misshandelstillfällena?
- Jo, med hjälp av sin hemma-hosare från socialtjänsten. Men hon fortsatte att träffa Osama även efter avtjänat straff.

- Emma, Mias dotter med Osama, som enligt boken mår så dåligt, har hon mått så dåligt i verkligheten?
- Jag vet inte. Men hon har varit sjuk och hon har vid ett tillfälle vårdats i hemlighet på ett sjukhus i Dalarna. Hon har mått dåligt av isoleringen men det finns inget som tyder på att hon skulle ha försökt begå självmord som det står i boken.

- Osama då, hur har han mått av att den här historien har skrivits? Hur många i hans närhet vet att det är han det handlar om?
- Många. Men han träffade snart en ny svensk tjej och fick en dotter med henne. Så småningom gifte han sig med en landsmaninna och fick tre söner till. Så inte har han haft tid att jaga landet runt efter Mia.

- Han verkar ju väldigt farlig i boken?
- Ja, men det är fiktion. Han är dessutom invalid efter en bilolycka, så han lär inte jaga någon. Den enda förseelse som finns i hans belastningsregister de senaste tio åren är att han vid ett tillfälle åkt bil utan säkerhetsbälte.

Efter det första mötet ringde han upp mig och bad mig komma till Nyköping för att möta hans familj. "De säger att du inte tror mig", sade han. "Jag vill att du kommer och träffar mig och min fru." Så jag åkte dit. Han hämtade mig vid stationen. Tänk att jag sitter bredvid mannen med de svarta ögonen, tänkte jag och sneglade på honom. "Jag har inte svarta ögon. De är bruna", sa han som om han hade läst mina tankar.

Jag har läst "Gömda", delar av "Asyl", träffat Monica Antonsson och läst hela hennes kommande bok "Mia - sanningen om Gömda", som är nästan 500 sidor lång. Jag har dessutom träffat den före detta föreståndaren för stiftelsen Trossen, som i boken kallas Evigheten, Elisabeth Hermon, som skrivit "Vingklippt" där hon försvarar sig mot de bevisat osanna anklagelser som hon utsatts för i boken och i verkligheten. Det är mycket att smälta, men allt pekar i en riktning: Liza Marklunds gigantiska epos "Gömda - En sann historia" bygger på mängder av osanningar.

På baksidan av Asyl står att läsa "Asyl är den sanna och gripande fortsättningen på Gömda, som blivit en av de mest älskade böckerna i den svenska litteraturen"

Susanne Pagold på DN citeras: "Jag beundrar Liza Marklund. Hon har gjort det igen: gett ut en sådan där oglamorös bok som ’bara’ handlar om hotade kvinnor och barn och flyktingar och om svenska myndigheternas oförmåga att skydda dem"

Lars Andersson på tidningen Norra Västerbotten citeras: "Journalistiskt arbete av yppersta rang"

Citaten lämnar efter sig en bitter smak i munnen.

Av Carl Olof Schlyter 28 nov 2008 14:28