Liza Marklunds "sanna" klassiker - osanna! del 1

Monica Antonsson, 59-årig frilansjournalist från Vallentuna norr om Stockholm, kommer i början av december ut med sin bok "Mia - sanningen om Gömda". Boken är ett grävande journalistiskt projekt som syftar till att avslöja den faktiskt sanna historien bakom Liza Marklunds bok "Gömda - En sann historia", som gavs ut första gången på Bonnier Albas Förlag 1995. Redan på omslaget av den pocketupplaga som jag införskaffar i oktober 2008, börjar boken dock glida på sanningen, eftersom den från början kom ut i Maria Erikssons namn med Liza Marklund bara som medförfattare. Nu återfinns den i bokhandeln med bara Marklunds namn på framsidan. När jag frågar efter Gömda i Pocketshop på Sergels Torg i Stockholm, blir jag visad till faktabokavdelningen. Där står även "Asyl - Den sanna fortsättningen på Gömda".
Ramona Fransson, en skribent sedan länge i Nättidningen Sourze, och nu deckarförfattare, hade gjort mig nyfiken på böckerna, sedan hon uppmärksammat titlarna "Mia - Sanningen om Gömda" och "Vingklippt" i montern bredvid hennes egen på årets bokmässa i Göteborg.

"Gömda - En sann historia", som är en av Sveriges genom tiderna största boksäljsuccéer, med över 700 000 sålda ex i Sverige, handlar om Mia, som blir förälskad i en flykting från Libanon. Kärleksrelationen utvecklas till ett helvete för Mia. När hon inte vill följa sin arabiske fästmans krav på att leva som en muslimsk kvinna börjar han misshandla henne. Hon föder ett barn, men förhållandet avslutas och Mia träffar en svensk man, Anders, och tror sig ha kommit ur mardrömmen. Den före detta fästmannen fortsätter dock att betrakta henne som sin och inleder en total terror mot både Mia och resten av familjen. Efter våldtäkter, dagliga telefonhot, inbrott och mordförsök finner Mia och Anders ingen annan utväg än att gömma sig. Med sig tar de sitt eget barn Robin och Mias barn sedan tidigare med den f.d. fästmannen, Emma. Med hjälp av svenska myndigheter går de under jorden och lever ett liv på tillfälliga adresser i mellansverige tills de till slut flyr landet efter att upprepat ha blivit återfunna och hotade till livet av den f.d. fästmannen och hans arabiska vänner.

Jag träffar Monica Antonsson på ett kafé i centrala Stockholm. Mot min vana, har jag streckläst "Gömda" och delar av Asyl och nu stämt möte med författaren till den kommande reportageboken. Jag har förstått att boken innehåller avslöjanden om att Gömda till mycket stor del inte alls är sann utan skildrar en berättelse som bara delvis överensstämmer med verkligheten. Jag känner en blandning av nyfikenhet och skepsis när jag letar mig fram till ett lämpligt bord och sätter mig att vänta på min träff. Antagandet om att Liza Marklund skulle ha byggt hela sin karriär på en lögn är hisnande. Om något påstås vara sant måste det ju vara det för inte vara motsatsen - lögn. Skulle det stämma måste det ju berättas, så jag har tagit med mig en diktafon som jag nu förbereder på kafébordet.

Min mobiltelefon ringer och Monica meddelar att hon är lite sen, men på väg och räknar med att komma om bara några minuter nu. En kvinna med lockigt hår i 50-årsålderna kommer strax in genom kaféentrén, våra blickar möts och hon tar sig fram till mitt bord.
- Hej! Vill du ha en caffe latte, frågar jag. Jag tänkte själv ta en.
- Det blir bra, säger Monica.
- Kan du berätta lite om dig själv, undrar jag efter att ha hämtat två hinkar caffe latte och ber om ursäkt för kaféets monstruöst stora kaffeportioner.

Monica Antonsson berättar att hon sedan 1982, på heltid, frilansar som journalist. Bara kortvariga besök har gjorts på redaktioner. Före det var hon läkarsekreterare. Hon har gjort en hel del intervjuer med celebriteter, bl. a. både nuvarande och den förre statsministern. Hon har varit i Tjernobyl fem gånger och var i New York strax efter 11 september 2001. När jag ber henne nämna ngt scoop berättar Monica om när hon gjorde avslöjandet om att det var en passagerare som räddade SAS-planet som nödlandade vid Gottröra 1991. Passageraren, som var flygkapten, fick en medalj av Kungen senare.
- "Gömda - en sann historia" av Liza Marklund - är det en sann historia?
- Nej, men nu har hon ju gått ifrån det i ett pressmeddelande där hon säger att det är en historia som är sammanvävd av flera sanna historier. Men det kan man ju inte komma med nu, 13 år senare.
- Det står ju på boken att det är en sann historia.
- Ja, hade det inte stått det så hade jag inte skrivit boken, så är det. Det är själva grejen.
- Men varför skrev du den då? Vad var det som initierade det?
- Det hela började på Sveavägen 1995, i september då "Gömda" kom ut på Bonnier Albas förlag. Jag blev ditskickad av Hemmets Veckotidning för att göra en intervju med författaren till boken. Jag blev ganska förvånad av vad jag fick höra. Och det var ett ganska dramatisk möte också. Jag hade en fotograf med mig, Anders Jarhner. Vi visades in i ett konferensrum där vi skulle hålla intervjun."Vi har bestämt att ni ska sitta i det här rummet med skottsäkert glas i fönstren som vi lät installera i samband med utgivningen av Satansverserna av Salman Rushdie", sade kvinnan från förlaget. "Det kan vara bra även nu."

Så kom Mia in med lockperuk på huvudet. Hon fick ett hysteriskt utbrott och skrek: "Åh en karl! Jag kan inte vara i samma rum som en karl!" Mitt intryck var att hon var en mycket utsatt tjej. Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa. När jag sedan läste i "Gömda" att hon hade 4,8 i betyg, så gick bilden inte ihop. Hon gav ett intryck av att vara en typiskt lantlig liten tjej som inte hade sett så mycket av världen och som någon hade satt en peruk på huvudet. Det var så märkligt alltsammans!

Vi genomförde i alla fall intervjun och Mia sade, som hon alltid säger, att hon inte hade fått någon hjälp av de svenska myndigheterna.

Jag ordnade ett möte i riksdagshuset med ordföranden för Socialdemokraternas kvinnoförbund, Inger Segelström, och vänsterpartiets blivande ordförande Ulla Hoffman. Mötet skulle äga rum en fredag, när alla ledamöter hade åkt hem och det skulle vara lugnt. Mia kom dit i sin lockperuk och med svarta solglasögon fast det var i slutet av september. Det fanns ingen som inte såg henne.

När vi väl kom in i riksdagshuset åkte peruken ner i en konsumkasse och sedan satt vi där hela dagen och pratade med en jurist. Alla kom med olika förslag om hur man skulle hjälpa henne.

Under samtalet i riksdagshuset var Inger Segelström mycket upprörd. Hon sa att om Mia kom hem från det land där hon i hemlighet vistades, skulle hon personligen ställa upp vid hennes sida tills hon kunde känna sig trygg. Hon utsåg mig till någon sorts pressansvarig och drog upp planer på hur Mia skulle kunna komma hem från utlandet med flyg och att hela regeringen skulle backa upp det hela. Det hela byggde på att ett stort medieuppbåd skulle hindra "mannen med de svarta ögonen", som Mias f.d. fästman kallas i Gömda, att ens komma i närheten.

Mia och jag lämnande Riksdagshuset och bestämde oss för att äta en bit mat. Vi gick Drottninggatan fram och Mia bar varken peruk eller glasögon utan att det tycktes bekymra henne ett dugg. Vi åt på restaurang Orientexpressen vid Stockholms Central.

Sedan skildes våra vägar. Jag hörde inget från Mia och ringde henne inte heller.

Jag blev jätteengagerad i Mia under den här perioden. På redaktion i Malmö skojade de om att de skulle dra ner persiennerna medan de redigerade texten. Anders och jag vågade faktiskt inte ens stå med våra namn under artikeln.
- Så ni trodde ändå på allt detta trots att hon betedde sig så konstigt?
- Ja, hon hade ju Bonnier Alba, det stora förlaget, bakom sig. Men alltihop var verkligen konstigt.

Läs fortsättningen av artikeln här.

Av Carl Olof Schlyter 28 nov 2008 14:25