Mänskliga rättigheter i debatten om hemlösa?

I frågan om det ständigt ökande antal hemlösa i vårt "välfärdsland" Sverige görs inget konkret, inte heller hörs någonting i debatten från de politiker,
"frivilligorganisationer" eller myndigheter som på något sätt skulle kunna få det faktiska antalet hemlösa att minska. Denna fråga handlar i grunden egentligen bara om vilka människor vi anser vara värda att få ta del av vår egen grundlag regeringsformen, där bland annat "rätten till bostad" finns inskriven.

I och med att vi utifrån människors attityder och fördomar inte tillgodoser människor med den bostad alla har rätt till, bryter vi inte bara mot vår egen grundlag utan också mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på. Då det i FN:s allmänna förklaring i artikel 25 står att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett "drägligt boende". Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som också slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå och till boende.

Istället för att följa det inskrivna väljer vi att skylla orsakerna till detta på människor i behov av det stöd dessa lagar ger om de efterföljs. Detta görs bland annat genom att förskjuta hemlöshetsfrågan till att handla om hur vi ska "vårda" alla hemlösa för de symptom dessa människor uppvisar i sin hemlöshet. Symptom vi alla skulle uppvisa efter ett tag som hemlös. Jag var själv hemlös till och från i över 20 år innan jag fick ett eget tryggt hem med allt vad detta innebär. Alla som har ett tryggt hem måste väl ändå anse detta vara det mest grundläggande för en möjlighet till ett någorlunda drägligt liv.
Men om denna grund skulle tillgodoses för alla skulle det också innebära att ingen längre kunde tjäna pengar på hemlösheten. Vilket i sin förlängning leder till att alla våra över 30 000 avlönade problemorienterade "symptomhjälpare" inte längre kan använda sina teoretiska kunskaper för att kvarhålla den mycket minimerade siffran 17 800 hemlösa i detta tillstånd. Det finns säkert många av våra hemlösa idag som till en början behöver stöd för att klara av både ekonomin, de vardagliga bestyren och rutinerna i sitt hem. Men sen om det behövs eller vilket stöd är en omöjlighet att veta innan det trygga hemmet finns på plats.

Så istället för att stödja människor kvar i det trygga egna hemmet eller tillbaka till ett tryggt hem vräks familjer idag, där över 80 av de vräkningar som görs är av sena eller uteblivna hyresinbetalningar. Därefter jobbas utifrån en förljugen bild av att alla hemlösa behöver "vård" och ska visa sig värdiga ett eget hem i någon av alla påhittade "bostegar" vi byggt upp. Dessa ska i teorin leda till ett eget hem, men leder i praktiken, på grund av den skriande bristen på billiga hyresrätter, till att verkligheten ser helt annorlunda ut.

Detta har flera av våra främsta forskare på området påtalat under lång tid utan att någon lyssnat. Den forskning som gjorts på dessa "stegboenden" påvisar ett mycket mer dystert och "hemlöshetscementerande" resultat än vad förespråkarna för denna metod uttalar sig om i olika sammanhang. För att göra "karriär" inom dessa "stegboenden" måste man följa en "livsstilskarta" skriven av människor som minsann vet hur livet ska te sig för att du ska bli en fullgod medborgare. Och visar det sig senare att det livet som erbjuds inte passar dig, blir oftast alternativet tillbaka till gatan och ruta ett igen.

Utifrån den verklighet många lever i kan man ställa sig frågan; får alla hemlösa komma ur systemen uppbyggda runt hemlöshet? Frågan bygger jag bland annat på mångas rädsla att få börja nytt jobb och tänka i nya banor, för de över 30 000 avlönade arbetare som "hjälper" våra 17 800 hemlösa. Och varför har vi en grundlag och skrivit på att följa allas våra mänskliga rättigheter när vi ändå struntar i dessa?

Läs Rolf Nilssons tidigare publicerade berättelse om sig själv här:

Utlämningen av mig själv del 2
Utlämningen av mig själv del 1

Av Rolf Nilsson 24 nov 2008 12:39