På en femöring vänder det

En kvinnan ber att få prata med någon angående en polisanmälan hon vill göra, och hon behöver också hjälp med att ta kontakta sin advokat. Hon är några år yngre än jag och har just kommit till vår avdelning med misstänkt njurtrauma på grund av misshandel då en man sparkade henne i ryggen. Hon är en av mina patienter och jag vet att den ordinarie personalen har lite svårt för kontakten med de som är missbrukare så jag tar på mig att gå in till kvinnan.

När jag kommer in på ensamrummet möter jag en man som verkar vara påverkad av något och kvinnan försöker gömma en spruta. Jag ber att få återkomma om en liten stund och fortsätter med mitt arbete ute på avdelningen.
När jag kommer tillbaka har mannen gått och jag sätter mig på en stol. Hon sitter mitt emot mig på sängen och benen dinglar lite fram och tillbaka. Vi behåller tystnaden omkring oss en stund och jag tittar på kvinnan som sitter där med sitt mörka hår hängande likt ett draperi framför hennes stora ögon. Hennes rygg är krökt som i en uppgiven gest till livet och långsamt hittar vi lugnet i kaoset utanför dörren.

"Jag vill bara du ska veta att jag inte varit missbrukare mer än tre år", säger hon till mig när hon tittar upp på mig.
Jag sitter inte hos henne för att döma henne och inte heller för att hjälpa henne, för det kan jag inte, men jag sitter där på stolen mitt emot henne som medmänniska och lyssnar på en sorglig historia hon berättar.
Den handlar om misshandel och våldtäkt i tonåren av en styvpappa hon aldrig tyckte om. Hennes mamma såg allt ur sitt eget perspektiv utan att kunna vara ett stöd för sin dotter. Hennes riktiga pappa pratade om skuld och besvikelser och jag inser hur lätt det är för barn att förstora och ta på sig skuld.

Hennes egenvärde är inte den bästa men hon får en möjlighet att avancera inom sitt arbetsområde och blir en framgångsrik affärskvinna samtidigt som hon hamnar i en relation där hennes självkänsla kan fortsätta att vara låg. Hon pratar om tyst våld och inom mig funderar jag på om det är samma sak som psykisk misshandel men jag kommer inte fram till något svar.

Mannen hon lever med blir även pappa till hennes dotter, och han brottas med djupa depressioner och mörker. En dag blir mörkret för stort och hon hittar honom i deras säng, halvsittandes mot väggen och har skjutit sig i munnen med en hagelbössa.
I den mardröm hon bevittnat tar hon hand om dotterns sorg och sörjer för henne på bästa sätt men glömmer sig själv. Synen hon har på det egna jaget kräver ingen krisbearbetning utan bilderna som rullas upp inför hennes inre syn läggs ner inom henne tillsammans med allt det andra hon varit med om.

Till slut tar hon sig samman och beger sig till en psykiater som ger henne antidepressiva mediciner som hon inte tål. Nog för att smärtan inom dämpas men hon formligen speedar på de verksamma substanserna och kan inte sova en hel natt på fyra månader. Hon beslutar sig för att avsluta behandlingen.

När hon en dag blir erbjuden amfetamin känner hon hur ångesten släpper greppet om henne och hon kan äntligen slappna av. Hon säger några gånger till mig att hon inte har något fysiskt behov av amfetamin, men jag har svårt för att se skillnaden i fysiskt och känslomässigt behov. Allt eftersom hennes konsumtion ökar förändras också hennes umgängeskrets och anhöriga börjar ha synpunkter om hennes dotters väl och ve. Till slut blir dottern omhändertagen och bor numera hos sin morfar och har två timmars samvaro med sin mamma i veckan.

Känslor och upplevelser kommer som en vårflod porlande ur henne och jag börjar undra om mina kollegor saknar mig. Jag kan inte lämna henne just nu och försöker tänka på hur vi på Hospis såg samtalet som en del av vården.
Kvinnan berättar om hur hon vid ett tillfälle fick en överdos och dog kliniskt. Hon berättar om upplevelserna hon har i samband med att läkarna arbetar för att stabilisera hennes hjärtfrekvens och om beslutsamheten att återfå vårdnaden om sitt barn då hon vaknar upp från att ha besökt den andra sidan.

Numera pratar hon om dotterns mamma i tredje personen och jag ilsknar till lite. Hon har sjunkit så lågt en människa kan göra och jag undrar om hon kommer att kunna ta sig ur det och framåt. Jag ser en rejält kantstött själ som blivit lämnad och lämnad genom livet, och det enda hon önskar är en smula kärlek.


Innan jag går frågar jag kvinnan om sprutar jag såg. Hon säger att det var den manlige vännens och jag tror henne eftersom jag inte har märkt på henne att hon varit påverkad under vårt samtal. Vi kommer överens om att sådant inte ska förekomma på ett sjukhus och mannen ser jag inte till mer. Senare berättar hon att hon gett honom pengar så han skulle kunna ta sig hem dit han kom ifrån, men vem vet vad han använde det pengarna till.

Helgen rullar på och med mina mastodontarbetspass träffas vi en hel del även om inga fler så djupa samtal kommer. Jag sitter med då polisen kommer och hon gör sin anmälan om misshandel, och söndag kväll skriver jag en lapp då jag lämnar avdelningen och Norge. Visst kan jag förstå det hopplösa och svåra i att ta sig ur ett missbruk även om jag inte själv har mer än missbruket cigaretter som referensram, och jag känner en nedstämdhet över hennes resurser att klara av sina mål, men samtidigt vet man aldrig och jag önskar henne all lycka till på sin väg som förhoppningsvis kommer att bli ny. Jag önskar henne också lycka till med målet att få tillbaka sin dotter.

Jag hoppas att kärleken visar sig vara större än allt annat.

Av Birgitta Stiefler 12 nov 2008 15:53