Två kvinnor rörde vid mig

”Det var fan vad solen skiner”, säger Syster Docka och när klockorna borta från kyrkan slår in i kroppen ligger det en ros på asfalten. Med denna bild av ett grällt ljus över en bräcklig blomma på hård mark inleds titeldikten i Annbritt Rydes senaste bok, den åttonde i ordningen.

Jag kom i kontakt med Rydes poesi när jag läste ”Fjärilskyssar” 2001. Det var i en tid när svensk samtidslitteratur krälade i ett vakuum som uppstått av att för många dagsfärska akademiker fått jobb på de stora förlagen och kultursidorna i pressen. Orden höll på att kvävas av tvångsneurotisk kliniskhet, romanformen låg farligt nära kronisk anorexi och lyriken talade till folks hjärnor istället för hjärtan.

Så Ryde blev ett hopp för mig, precis som Stoika Hristova blev med romanen ”Danaë & Dylan” året därpå. Här fanns två kvinnor, helt oberoende av varandra, som rörde vid mig och lyfte upp mig ur det hav av pissljummen skolad estetik som jag sänkt ner mig i på jakt efter levande böcker.

Ryde skriver så att man lyssnar, hon skriver så att det vibrerar i människoköttet. ”En sån här dag/får man spika fast himlen/i hatten” Jag är på väg att jämföra Ryde med Charles Bukowski, och det finns likheter, men också skillnader. Bukowski var långrandig på gott och ont, Ryde är rappare, mer av klassisk poet i det att hon inte behöver mer än ett par rader på sig för att träffa helt rätt. Men hennes språk är kaxigt fritt från divalater och det var Bukowskis också.

”Kära mamma” är en dikt till modern i graven, åtta blödande rader om sorgen att komma till världen bara för att förlora sitt hem, ett trauma som på något sätt ger den förhatliga döden rätt att kalla sig hemkomst. Och jag tycker att ”Blues för Syster Docka” handlar om just hemkomst, eller saknaden av densamma, och om den märkliga tomhet och vilsenhet som det kan innebära att mista någon närstående, en förälder, en älskare, mista rätten till fortsatt samtal.

Rydes dikter ger tröst, de är mänskliga ända in i skelettet, ända ner i rötterna av livets träd. Orden skälver, piskar, hånar, gråter och förlåter. Med ”Blues för Syster Docka” släpper Ryde sin kanske starkaste bok hittills.

Det här är inte poesi från de välputsade salongerna, inga svåra ord, inga obegripliga finjusteringar i den intellektuella sfären. Nej, det är kött och blod, liv och lust, vrede och hämnd, det är varmt och kallt och hett som is.

”Jag ska skrika en dikt/Ett blåmärke/En hård blues/Jag ska rycka upp huset/med rötterna/och ta det med mig/vart jag än går”

Författare: Annbritt Ryde
Titel: Blues för Syster Docka
Förlag: Tre böcker
Utgivning: September 2008

Av Stefan Whilde 27 okt 2008 09:08