Jag orkar inte gå och sörja min tomma plånbok. Läser bloggar och artiklar så ögonen blöder, och får mig ett gott skratt emellanåt.
Livet far fram olika med oss, och det är så orättvist.
Jag kände mig skitfattig direkt jag betalat mina räkningar, men om jag tänker efter är jag inte så fattig. Jag kunde ju betala mina skulder. De stackarna som inte kan, och är utan bostad och mat, de är fattiga.
Nu kommer den kalla årstiden igen och vem vet hur många som redan fryser därute. Trapphusen som de blir utsparkade ifrån, inget tak eller väggar i detta regnväder. Ingen värme!
Ja, jag är rik! Och jag borde vara glad för det jag har.
En halv gris väntar på att få komma i frysen, likaså lammen som ska till slakt. Jag har möbler och tak över huvudet. Jag, min sambo och våra barn och barnbarn har kläder på våra kroppar. Vi är inte sjuka, barn och barnbarn har alla kroppsdelar de behöver. All modern teknik som finns, finns i huset. Vi har en gris som går ute i stian som vi inte tänker äta upp, för det är ett keldjur.
Jag har massor att vara tacksam över, så därför ska jag sluta gnälla och ringa till alla mina nära och kära. Ringa för att säga att jag tycker om dem och att de ska få stora kramar nästa gång vi ses. För det är den allra största rikedomen; att få ge lite kärlek och att känna sig älskad tillbaka.
Det borde alla få uppleva.
Av Susanne Strömstedt 22 okt 2008 17:42 |