Våra slängda datorer förgiftar människor i Ghana

I boken Skräp av Mattias Hagberg kollar han upp var våra sopor egentligen tar vägen. Vad händer med våra gamla skrotade datorer och mobiltelefoner? Vart tar sopbilen egentligen våra soppåsar nu när det är förbjudet att dumpa dem på soptippen? Svaren är långt ifrån lugnande.

På 80-talet var sopbergen ett av de stora miljöproblemen. Sen kom återvinning och sopförbränning och många tyckte att problemet var löst. Snarare har problemen blivit ännu större idag än de var då.

Framförallt har mängden sopor ökat kraftigt. Den ökade konsumtionen leder till att vi slänger mer prylar. Mängden mat som kastas har ökat. Och avfallet är farligare idag än förr, inte minst med all elektronik vi gör oss av med. Trots återvinning och sopsortering så är vi långt ifrån det kretsloppssamhälle det talades om på 80-talet.

Det mesta hushållsavfallet i Sverige eldas i sopförbränningsanläggningar och blir energi. Det har byggts så många förbränningsanläggningar de senaste åren att våra egna sopor inte ens räcker till. Därför importerar vi sopor från andra länder. Eftersom soporna innehåller både plast och organiskt material är miljöpåverkan tydlig. Plast blir till koldioxid som påverkar klimatet. Organiskt material ger giftet dioxin.

Kvar efter förbränningen blir slaggprodukter och giftbemängda filter som motsvarar en fjärdedel av den ursprungliga mängden avfall. De läggs på deponi, alltså det som förr kallades soptipp. Så förbränningen trollar inte bort avfallet, det minskar bara till en fjärdedel. Med tanke på att mängden sopor ökar så kraftigt är vi snart uppe i samma mängd avfall att deponera som på 80-talet.

Mest oroväckande i Mattias Hagbergs bok är beskrivningen av hur gamla datorer från väst hamnar i Ghana i Västafrika. Där eldar unga pojkar på marken och bränner sladdar och andra komponenter för att få fram metaller att sälja. Den giftiga röken från eldarna andas de in utan skyddsutrustning. Det är förstås förbjudet att dumpa sopor i fattiga länder, men någon gör pengar på att sälja dem dit. En enkel lösning på vårt eget sopproblem.

Jag har haft min mobil i tre år. Det är rekord i min bekantskapskrets. Det är en enorm omsättning på mobiler och datorer. Knappt någon tycker det är värt att lämna in en gammal dator på lagning, inte många sparar fungerande komponenter för att bygga ihop en ny dator. Tänk om vi skrotade hela bilen för att tändstiftet inte fungerade? Det är egentligen ett absurt resursslöseri.

Snart måste jag byta mobil. Vissa knappar har slutat funka. Den gamla lämnas förstås till elektronikinsamling. Men det känns inte riktigt tillfredsställande ändå. Slit- och släng-mentaliteten måste ifrågasättas. Och jag måste åtminstone köpa en kompost.

Av Maria Wetterstrand 24 sep 2008 13:34