Bruno K. Öijers silversvarta bok

Jag är en generation yngre än Bruno K. Öijer. När jag läste hans debutbok ”Sång för anarkismen” 1973 hade den tio år på nacken. Nu spelade det ingen roll, jag fick en skön kick av upproriskheten. Jag behövde den då och jag kan känna att jag fortfarande behöver den, mycket för att den är ett serum mot fördumning och akademisering.

När Öijer, som på gott och ont blivit en ikon inom svensk diktning och ständigt är en av våra mest lästa poeter, släpper sin första bok på sju år suddas generationsgränserna ut en gång för alla.

Anarkisten finns kvar – i en dikt låter Öijer riksdagshuset försvinna i en sky av lögn – men han har blivit äldre och letar försoning med livet. I skarven mellan vreden över det omänskligt kalla byråkratsamhället och försöken att acceptera vemodet och lugnet som kommer med livserfarenheten får fyrtiotvååringen plats sida vid sida med femtiosjuåringen.

”jag hade utan att tänka efter/ringt upp min barndom/lyssnat till signalerna som gick fram/och när min mamma svarade/bad jag att få tala med mej själv/efter en långt paus/kom en sjuårig pojke till luren/och hans röst stack i mitt hjärta/jag frågade hur allt var/jag sa att jag ofta tänkte på honom/och saknade honom/men jag måste ha avbrutit honom i leken/han verkade både upptagen och ointresserad/varje försök till samtal/möttes av en otålig tystnad/jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan/inget jag sa eller frågade om/inget jag försökte berätta eller förklara/kunde hålla honom kvar”

Dikterna är lättillgängliga och öppna i klassisk Öijerstil. Det är inget skolat finlir, inga onödiga experiment i språkmaterialistisk ekvilibristik, utan ett rakt tonläge, men med mystik och längtan och vackra möten mellan orden.

I botten finns ett oförtröttligt hopp om en annan värld, en annan demokrati, en större respekt för naturen och de naturliga system som satts på undantag av artificiellt skapade civilisationer.

Titeln ”Svart som silver” ger ett slags tröst, tycker jag. Det är mörkret som ljusnar, kanske i en frusen färg, men långt ifrån oförsonlig. Genom det osentimentala vemodet görs tiden tidlös:

”och den där långhårige ynglingen/vem har hört något från honom/han som en natt under sina vandringar/snuddade vid pilskaft/och märkte att dom var många/att dom satt darrande/i husväggar och trottoarer/en främmande makt/en här av bågskyttar hade omringat staden/försökt skjuta äventyr ljus och mening/in i våra liv”

Författare: Bruno K. Öijer
Titel: Svart som silver
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivning: September 2008

Av Stefan Whilde 19 sep 2008 07:11