Bostadsmarknaden - ett evigt problemområde

Ja, vem skulle inte vilja ha det? Tyvärr är jag ganska pessimistisk. Det har gått trettiotvå år sedan jag steg ut på bostadsmarknaden, och den ser mer eller mindre likadan ut nu, som den gjorde då.

Det fanns en gång för länge sedan, låter som en saga, en tid i Sverige och i Europa, då det inte var problem med att få en lägenhet. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med hyresgäster. Under andra världskriget dog c:a 55-60 miljoner människor. Andra världskriget pågick mellan september 1939 fram till maj 1945.

Efter andra världskriget slut saknades inte bara alla dessa miljoner människor, av sina nära och kära, utan de saknades också i arbetslivet. Samtidigt låg större delen av Europa i ruiner. Dock inte Skandinavien som klarade sig undan, så gott som helskinnade. Nu skulle Europa byggas upp på nytt.

Nedan följer artikeln hämtad ur "sv.metapedia.org" om hur vissa delar av återuppbyggnaden gick till.

"Marshallplanen var ett återuppbyggnadsprogram för det krigssargade Europa döpt efter George Marshall. Det utarbetades den 12 juli 1947 under ett möte för de europeiska länderna och kom igång samma månad för att pågå i 4 år.
Programmet gick ut på att skänka och låna ut pengar till västeuropeiska länder för återuppbyggnad och på så vis hindra kommunisterna från att få inflytande.

De hårdast drabbade länderna var framför allt förlorarna Tyskland och Italien men också många av de allierade var i behov av pengar. Alla stater i Europa kunde erhålla pengarna, men Sovjetunionen och dess allierade valde att avstå på grund av att de i så fall skulle behöva göra reformer i sitt politiska system. Alla länder som erhöll pengar fick ta åtgärder gentemot sina kommunistiska partier. Totalt handlade det om 13 miljarder amerikanska dollar. Hur pass effektiv Marshallplanen egentligen var är svårt att beräkna eftersom krigssargade länder som regel har större tillväxt än välbevarade länder."

Eftersom mina föräldrar kom som flykting/invandrare till Sverige efter andra världskriget har jag en del kunskaper om hur det var på den tiden. Arbete fanns det gott om. Min pappa var fripassagerare på en färja som gick från Polen till Trelleborg, och han anlände Trelleborg den 5 januari 1947. Anmälde sig till polisen och den 8 februari 1947 hade han redan ett arbete. Detta utan att han kunde prata eller skriva på svenska. Inte heller var det några problem med att få hyra en bostad.

Åren gick och det blev fler och fler människor i Sverige och i övriga Europa såg det likadant ut. I Göteborg började man med det så kallade miljonprogrammet.

Artikel nedan är hämtad ur Wikipedia.

"Miljonprogrammet är den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet i Sverige under perioden 1965-1975. Målet var att under perioden bygga en miljon bostäder - detta för att lösa den akuta bostadskris som rådde i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet - samt förbättra boendestandarden, då det fanns många lägenheter med låg standard. Samtliga fick statlig subvention av räntan, marknadsräntan var annars relativt hög. Majoriteten av bostäderna skulle vara lägenheter, men även många villor kan räknas in i miljonprogrammet.
Det byggdes cirka 1 006 000 bostäder, med ett nettotillskott på 650 000 eftersom många gamla hus med omodern standard revs."

Men även detta var otillräckligt. Jag minns hur jag som tjugoåring 1976 lusläste tidningen för att hitta ett rum eller lägenhet. Jag hade ett fast arbete som sjukvårdsbiträde. I en skum liten källarlokal satt en liten skallig, tjock gubbe och tog emot en handpenning på 200 kronor. Dessa pengar lämnades enbart för att du skulle få en adress där det "kanske" fanns en lägenhet eller ett rum att hyra. Var det inte ledigt när du kom och ringde på dörren, var dina 200 kronor förlorade. Gubbar i källarlokaler fanns det gott om på den tiden.

Till slut fick jag en lägenhet, ett rum och kök med sovalkov, i "Skräcken hus" på Frölunda Torg i Göteborg. Huset tillhörde sjukvårdsförvaltningen och kunde inte användas i byte. Som tur var träffade jag en svensk kille, blev kär och vi flyttade ihop. Han hade ett rivningskontrakt på en etta. Den bytte vi mot en tvåa med förstahandskontrakt, på Nordenskiöldsgatan i Linnéområdet, genom att vi betalade en ansenlig summa under bordet. Vilket naturligtvis inte var lagligt då heller. Men vi var alla medvetna om vad vi gjorde.

Alltså året var 1976, det hade varit bostadsbrist i många år, det gjordes mängder med svarta affärer och faktiskt har ingenting förändrats.

Har du kontakter och gott om pengar, inga problem, då finns det bostäder. Har du inga pengar, men kontakter, kan du lyckas hitta en bra lägenhet under förutsättning att du har ett arbete. Har du inga kontakter, pengar eller arbete. Känn dig rökt! Du har inte en tjalle!

Därför tror jag att Nabila och andra med henne inte kommer att få sin vilja uppfylld. Eftersom det inte var bättre under min ungdom och inte ens har förbättrats, snarare tvärtom, är jag pessimistisk. Inte nog med det, skillnaden under min ungdom var att det fanns gott om jobb, redan efter att du lämnade nionde klass. Idag kan du gå ur universitetet och söka jobb som du inte får. Det enda du tvingas släpa på är dina studieskulder. Hur detta dilemma ska förändras? Ja, inte vet jag! Det enda jag vet är att vi blir fler och fler människor på jorden och jag har inte hört talas om en enda människa på vår jord, som inte vill ha ett bra liv, med allt vad det innebär? Har du?

Av Ramona Fransson 05 aug 2008 15:49