USA: Bolånekrisen for Dummies

Nyligen hörde jag Ekots USA-korrespondent göra sin sedvanliga överansträngning att sammanfatta en artikel i New York Times. Uppslaget var den amerikanska regeringens plan på att rädda landets två stora bolåneinstitut. På Rapport samma kväll hade man hunnit fråga någon svensk mäklare om den svenska bostadsmarknaden kommer att drabbas.

Nej då, inte har vi i Sverige något att oroa oss för bara för att världens två största bolåneinstitut befinner sig nära konkurs. Problemet i USA, som den überinformerade fastighetsmäklaren förklarade, var att man hade beviljat lån till folk som egentligen inte borde ha fått dem.

Kanske borde man ha frågat en ekonom istället för någon stackars fastighetsmäklare, som tvingas tjänstgöra mitt i semestertider. De två frågor som är mest relevanta i sammanhanget handlar knappast om prisutveckling på bostadsrätter och villor i Sverige. Den första är istället hur världsekonomin skulle påverkas om bolåneinstituten, som håller hälften av USA:s hemlån, går under. Den andra är vad händer med dollarn när den amerikanska staten tillför s.k. likviditet till de hotade instituten.

Fast första svaret var kanske för uppenbart: världsomfattande ekonomisk kollaps. "Så bräckligt är det", för att citera Strindberg i novellen "Ett halvt ark papper", då en högt uppsatt person tvingas fly landet efter någon skandal. Om det bara fanns tillstymmelse till sådant ansvarskännande i dagens hyperglobaliserade ekonomi! Numera kan effekterna av den ekonomiska kriminaliteten i USA svepa över jorden som en tsunami.

Svaret på den andra frågan är lite mer komplicerat. Ett färskt exempel på den amerikanska statens ingrepp i dess annars så "fria" finansmarknad kom redan tidigare i år. Då räddades en stor amerikansk finansbank från konkurs av en av sina konkurrenter, fast först när USA:s centralbank hade garanterat likviditeten för att genomföra köpet. Så funkar nämligen amerikansk kapitalism. Bankerna ägs av privata aktieägare som skördar vinsten. Men när bankernas förluster riskerar dra ner hela ekonomin i finansmarknadens svarta hål, täcks förlusten av skattebetalarna. Nu ska skattebetalarna satsa 300 miljarder dollar för att rädda aktiekursen på de två bolåneinstitutionerna Sådant brukar kallas för förstatligande - eller socialism..

Bolåneinstituten har sina ursprung i lagar som stiftades som svar på 30-talets ekonomiska kris. De fungerar som ett slags buffert för bankerna, som ska ta den direkta risken vid utlåning till privata personer som köper ett hem. Den indirekta risken bärs av bolåneinstituten, som i sin tur köper upp bankernas obligationer som består av dessa lån, eller rättare sagt löftet om bankens framtida inkomster när lånen betalas tillbaka.

På så sätt flödar kapital tillbaka till bankerna så att de kan fortsätta låna ut pengar. I bolåneinstitutens fall är det föreskrivet i lagen att skattebetalarna bär den slutgiltiga risken även om också de ägs av privata aktieägare. Därför har bankernas utlåning traditionellt varit hårt reglerad. Men under åren har regleringen lossnat, när direktörer med jämna mellanrum bytt stolar mellan bolåneinstituten, bankerna och de statliga myndigheter som ska övervaka verksamheten.

Startskottet för bankernas ohejdade lånekarusell kom 1999, när kongressen frigjorde vanliga banker att skapa nya komplexa former av obligationer, baserade på sin låneverksamhet, och fritt sälja dem vidare. Konstigt nog blev de nya investeringsinstrumenten också högt värderade av världens mest ansedda kreditföretag. Stora investerare världen över började köpa upp obligationerna och marknaden växte exponentiellt. Men för att kunna fortsätta mata monstret pressade bankerna fler och fler lån på privata husägare.

Med detta nya sätt att samla kapital och samtidigt tjäna pengar på det, fokuserade bankerna på avgifterna som låneverksamheten genererade; ju mer lån man beviljade, desto större vinster. USA:s centralbank, under den tidigare helgonförklarade Alan Greenspan, tillförde ännu mer vatten till kvarnen genom att både sänka styrräntan och välsigna den nya marknaden i obligationer. Marknaden överhettades och fastighetspriserna fortsatte att skjuta i höjden.

När den svenska fastighetsmäklaren förklarar problemet med att folk fick lån som inte borde ha fått dem, blir det en sanning med megamodifikation. Aggressiv försäljningstaktik börjar med att sålla fram människor enligt deras benägenhet att satsa kapital. Sedan kontaktas dem av slipade och supermotiverade försäljare.

Fastighetsbranschen i USA har länge varit ökänd för att sälja mark i högriskområden, som Floridas träskmarker och sydväststaternas ökenområden. Eftersom bättre bemedlade människor ofta har större koll på sina investeringar riktas de mest spekulativa objekten till medelklassen. Ändå har det aldrig varit lätt att lura vanligt folk att skilja sig från sina besparingar. Men de nya förändringarna i marknaden erbjöd helt nya möjligheter.

I och med att huspriserna sköt i höjden befann sig många människor i situationen där deras hem blev den största - eller kanske den enda - besparing som de förfogade över. Låginkomsttagare som med långt och gediget arbete hade lyckats behålla hemmet som de en gång tog chansen att köpa under tidigare decenniers goda tider, fann sig plötsligt i den underliga positionen att äga hus som värderades mycket högt, samtidigt som de själva saknade resurser för att underhålla dem. Aldrig tidigare hade det blivit så lätt att identifiera presumtiva låntagare; man behövde bara jämföra husägarens begränsade inkomst med husets upptrissade värde. Speciellt vid kanten till större städer, dit arbetarfolk hade flyttat på 60- och 70-talet, kontaktades många som ansågs vara mogna för nya lån - oavsett inkomster.

Den stora majoriteten av subprimelån gick alltså inte till nya husköpare utan till människor som länge hade levt i sina hem och sett värdet mångdubblas. Liksom namnet på lånet antyder, fixades räntan lägre än själva styrräntan. Sedvanliga krav på adekvata inkomster och en godkänd kreditbedömning slopades. Ofta fick låntagaren till och med en bonus i cash! Men inbyggt i villkoren fanns en plötslig stegring i räntan liksom i amorteringen. Faktorer programmerades in från början för att få låntagaren att hamna efter i sina betalningar. Snart skulle de behöva ta ytterligare lån för att stävja sina fordringsägare.

Incitamentet hos tusentals taggade försäljare var den bonus som de själva tjänade in vid varje nybeviljat lån. Bakom kulisserna satt deras uppdragsgivare på bankerna, som allra mest ville skörda avgifterna och passa risken vidare via obligationerna. Vissa hårt drabbade städer, som Atlanta och Cleveland, såg en dramatisk ökning i antalet personer som förlorade sina hem och lagar stiftades för att hejda bankernas rovjakt. Men försöken stoppades högre upp i delstaternas politiska församlingar, tack vare finansvärldens penningstinna lobbyister där.

Miljontals husägare har förlorat sina hem, och flera miljoner riskerar det. Afrikanskamerikaner drabbas värst, eftersom deras förmögenhet oftare är bunden till det egna hemmets värde. Bland svarta låginkomsttagare som omfinansierade sina hem, blev över 60 av lånen s.k. subprime - cirka dubbelt så många som bland vita låntagare. Av de hus som bankerna hittills har tagit över, består dessvärre 30 av hyreshus. Oftast får hyresgästerna - trots att de betalat sin hyra - bara 30 dagar på sig att flytta. Hemlösheten växer enormt.

Sådana tragiska konsekvenser kommer knappast att bara drabba de direkta offren. Fastighetsbubblan beräknas ha svarat för ett av fem jobb i USA. Mest gynnades detaljhandeln av att folk tog ut sin vinst i förskott genom att låna mot husets värdestegring. De låga räntorna satte fart på hela kreditmarknaden och amerikaner handlade som aldrig förr - 70 av USA:s omsättning består av detaljhandel. I bolånekrisens spår kommer inte bara fastighetspriser att rasa, utan landet kan inom en snar framtid drabbas av massarbetslöshet.

Amerikanernas kris drabbar naturligtvis övriga världen. När den amerikanska staten räddar institutioner som anses för stora för att låta gå under, pumpas hundratals miljarder i valuta in som egentligen inte finns. Likviditeten skapas ur blotta intet - eller snarare, tilläggs landets redan ofantliga utlandsskuld. Kreditmarknaden krymper och utländska aktörer tvekar att investera i USA. Världens största resevaluta rasar. Mot euron har dollarn redan tappat över 40.

Det är ingen tillfällighet att USA:s bolånekris uppdagas samtidigt som världen upplever kraftigt förhöjda olje- och matpriser. Prisstegringen orsakas huvudsakligen av dollarns ras. Huvudproblemet är att många u-länder, så väl som oljeproducerande länder, bedriver sin utrikeshandel i dollar. U-länder som redan hade tappat mycket av sin inhemska produktion av baslivsmedel som ris och majs när Världsbanken tvingade dem att "öppna sina marknader" i utbyte mot nödvändiga lån, importerar numera merparten av sin basföda. När dollarn sjunker stiger kostnaden, folk svälter och redan hårt pressade befolkningar håller stora gatudemonstrationer som inte sällan leder till våld.

Det finns naturligtvis flera orsaker till oljans explosivartade prisstegring; sinande oljereserver, begränsad raffineringskapacitet, oro över utvidgat krig i Persiska gulfen, ohämmad spekulation, mm. Men huvudorsaken är att världens oljeproducerande länder sätter än så länge priset på sin basvara i den snabbt sjunkande dollarn.

Sverige har traditionellt varit beroende av sin exportindustri. Samtidigt som inflationen nu tar fart här, sjunker dollarn och den viktiga exporten till USA minskas därefter. Alltså påverkas Sverige i allra högsta grad. Liksom Irakinvasionen våren 2003 gav effekter i Sverige, med ännu en våg av krigsflyktingar, kommer vi att påtagligt känna av Bushregimens ovilja att angripa uppenbara obalanser i USA:s ekonomi. Kanske någon kan förklara detta för den aningslösa fastighetsmäklaren. Det kallas för "Management by fucking over your friends".

Av Patrick Gallagher 23 jul 2008 14:42