Miss Facebook-tävlingen som förgiftade mig

Jag deltog - om än ofrivilligt från början - i en tävling om en killes gunst. Det var förra året, jag hade nyss gått med i Facebook, när det i min inbox damp ner ett väldigt rart och smickrande e-mail plus en vänskapsinvitation från en kille. Han skrev att han hade läst min hemsida för ett par år sedan och tyckte att jag hade ett hemskt livsöde. Han hade valt ut de vackraste tjejerna på Facebook - "Miss Facebook" och skapat en raggningsida.

Efter ett tag märkte jag att vi inte bara var vackra, vi hade något annat gemensamt också, nämligen att vi var sjuka. Vet inte om det bara var en slump, men ett märkligt sammanträffande var det hur som helst. Han övertalade mig att installera MSN Messenger. Sedan började tävlingen. Han chattade med alla deltagarna. Varje kväll. Han hade humor, var skönlockig och hade en framgångsrik karriär som elitidrottare. Klart man fastnade för honom. Trafiken på hans Facebooksida var tät. Svartsjukt blängde vi på varandras inlägg. Det var en hård press att se honom flirta med andra. Som att spela rysk roulette.

Till sist var det bara några finalister kvar. Vann gjorde en tjej från New York, som hade det där lilla extra som vi andra saknade. Grön av avund, någon? Hon hade även överkänslighet mot dofter och ME samt Fibro. Hon var mycket hemma på grund av detta precis som jag. Efter sju månader hörde han aldrig av sig mer. Svarade inte på mina mail eller gästboksinlägg. Den enda han fortsatte svara och skicka till och ville chatta med var New York-tjejen. Ändå fortsatte jag att maila honom. Det var svartsjukan som drev mig. Tanken på att ha blivit försmådd gjorde mig galen och deprimerad. När jag någon gång tog kontakt med honom via MSN fick jag till svar att jag var besvärlig. Jag blir röd om öronen när jag tänker på hur jag vanhedrade mig själv. Min självkänsla fick en rejäl knäck av det här. Jag, som ofta annars får höra att jag är en varmhjärtat och go tjej hade plötsligt förvandlats till en superbitch och bitterfitta och hur trevliga egenskaper, på en skala från ett till tio, är det när man vill charma någon?

Varför svallade mina känslor så då? Jo, jag tyckte det var så gulligt med en ung kille som var så förstående. När han inte skojade ville han uteslutande prata om mina sjukdomar och han var väldigt insatt. Han började alla chatt-konversationer med frågan "Var gör det ont idag?". En gång, när jag satt och skrev, dök det plötsligt upp en video som han hade skickat via YouTube. Det var en Fibro- och en ME- sjuk kvinna som låg i sängen och stönade. Det verkade som att dessa två sjukdomar intresserade honom mest. Han kallade mig "min lilla whipl-fibro-me flicka". När han fick höra att jag hade två väninnor varav den ena med Whiplash och den andra med Fibromyalgi började han höra sig för om deras hälsotillstånd också.
"Så din Fibro-väninna, hon ligger mest i sängen hela dagarna?"
Han sa, "Du kan hälsa din Fibro-väninna att hon gärna får skriva till mig och beklaga sig."
"Du är snäll mot oss skröppel.", svarade jag.
"Jag har baktankar", svarade han.
Vilka baktankar då undrade jag.
"Komma in genom pärleporten fast jag inte är kristen", svarade han.
Han undrade när han fick se mig i nackkrage. Han sa att han tyckte det var så sött och när jag opponerade mig fick jag till svar att "Vi är olika. Ja, sannerligen! Vet du inte att det bästa raggningsknepet för tjejer på krogen är att ha kryckor", sa han.
"Nää, det har jag aldrig hört talas om", svarade jag.
"Jo, det säger statistiken", kontrade han.

Nu är min laptop förpassad till soptunnan och jag sitter i vårsolen istället, dricker lemonad och läser om kärlek i bokform. Betydligt lugnare! Och något slagsmål om killar varken vill eller orkar jag mer delta i. Och det är faktiskt ganska skönt att slippa prata om sjukdomar mer!

Av Linda Garbén 22 maj 2008 20:37