Den ofrivilliga bh-tjuven

Jag betraktar min vän S lite klentroget när hon halar upp en lyxig spets-bh, som uppenbarligen inte är hennes storlek, ur väskan. "Jag har snott den... eller... Det var inte alls meningen förstås, men när jag kom hem från butiken låg den här i min påse. Och den är definitivt inte med på kvittot, så jag har inte betalat den."

Vid närmare inspektion visar det sig, till vår skräckblandade förtjusning att bh:n är av ett exklusivt märke och mycket dyr. Min vän har ingen varken vettig eller ovettig förklaring till hur den kunnat hamna i hennes påse, och vi roar oss en stund med att spåna kring hur detta underliga kunnat inträffa. Ett barn kan ha smugit ner den i påsen när S för en stund varit ouppmärksam. Bh:n kan redan ha legat i påsen när expediten plockade ner de underkläder min vän faktiskt hade köpt och betalat för. S kan ha drabbats av så kallad "tillfällig sinnesförvirring", vilket verkar vara en gångbar diagnos nu för tiden, och helt enkelt stulit det läckra lilla plagget. Eller, kanske mest troligt, att bh:n legat på butiksdisken och åkt med de andra underkläderna ner i påsen när S redan betalat.

"Om det åtminstone varit rätt storlek...", klagar min vän, men får i nästa sekund dåligt samvete. "Borde jag gå dit och lämna tillbaka den, eller tror de att jag är en tjuv som drabbats av plötsligt påträngande samvete då?"

Alltså, i en perfekt värld borde det väl vara självklart att kunna gå och lämna tillbaka något man fått med sig av misstag, men tyvärr kände jag mig inte riktigt övertygad. Kände mig ganska intresserad av hela scenariot dock, och erbjöd mig därför att ringa upp butiken och fråga. "Jo hej... ursäkta... jag skulle bara vilja fråga och varför ursäktar vi oss i tid och otid i den här kulturen förresten? En helt hypotetisk fråga om en vän till mig jo, det brukar heta så skulle råka få med sig ett dyrt plagg hem från er av misstag, vågar hon komma och lämna tillbaka det då? Eller kommer ni att anta att hon stulit det och ångrat sig?" Å kära nån, det där lät väl inte så bra?

Butikssäljaren svarade mycket vänligt att de polisanmäler alla stölder, men om man fått med sig något av misstag, går det självklart bra att lämna tillbaks det. Känns inte helt förtroendeingivande, eller hur? Och efter detta telefonsamtal ansåg jag mig tvungen att råda min vän att inte gå tillbaka med bh:n.

OK. Men om vi går dit och lämnar den i smyg? Bara liksom dumpar den i en hylla eller nåt? Eller i provhytten? Nån typ av omvänd stöld liksom? Vi skrattar åt detta tills tårarna rinner, och enas till slut om att risken att någon ber att få titta i väskan innan vi hunnit lämna tillbaka bh:n, är för stor trots allt. Eftersom vi kommer att se så skumma och skyldiga ut där vi smyger omkring och letar efter den perfekta platsen att lämna dyrgripen på. Jesus Amalia.

Varför känner vi oss skyldiga när vi alls inte gjort något fel? Och varför blir vi nervösa och oroliga när vi ser poliser, istället för att känna oss trygga? Poliser och vakter är ju till för att skydda och hjälpa oss medborgare, men av någon outgrundlig anledning känns det ibland som att de är satta att "sätta dit oss". Att bötfälla oss, och skriva oss på våra förlägna näsor, att vi har gjort fel. Att vi är dåliga människor som måste straffas. Att vi borde skämmas.

Faktum är att bilförare ofta blir så nervösa att de kör extremt mycket sämre när de siktar en polisbil i sin närhet. "Sitter bilbältet ordentligt? Hur fort kör jag? Hur sitter barnen? Är lasten ordentligt fastspännd?" Hjärtat bankar oroligt och blicken flackar mellan hastighetsmätaren och barnbilstolarna, och i värsta fall är du inte tillräckligt uppmärksam på omgivningen för att lägga märke till tanten med rullator som sakta sakta korsar vägen. Synd. Eller hur?

Och om vi då blir stoppade och bötfällda för någon mindre förseeelse, exakt hur nervösa och otillräkneliga blir vi då NÄSTA gång vi ser en polisbil just när vi ska byta fil i rusningstrafiken?

Ett barn i min närhet berättade att en uniformsklädd vakt följt efter henne och stått bakom hennes rygg när hon skulle välja lördagsgodis i affären. Hon blev rädd och gick hem utan att ha handlat. Synd.

Jag är inte dum i huvudet dock. Jag förstår att det är svårt med för lite poliser och för mycket brott. Men hur gör man då? Varför är det alltid fel människor som har dåligt samvete? Var finns de snälla poliserna och vakterna? De som ska få oss att känna oss trygga när vi går ute på kvällarna, och som vi kan be om hjälp när vi är i knipa?
Ni fanns när jag var liten, och jag saknar er så.
Och S har fortfarande kvar bh:n.

Av Ia Stina Jonholt 18 maj 2008 09:04