Kärlekens konst

När jag växte upp var jag inte mycket av en känslomänniska. Jag var tyst, analytisk och ganska tillbakadragen. Världen var konstig i mina ögon och jag var inte särskilt intresserad av den. Kärlek hade jag självklart länge hört många fina ord om, men jag hade inte upplevt den. Så analytisk och kritisk som jag var betraktade jag det som en bluff. En falsk illusion skapad för att sälja alla-hjärtansdagkort och en massa annat krimskrams.

Jag var cynisk, analytisk och känslokall. Och för feg för att våga lära känna några flickor och försöka få förstahandsupplevelser. När kompisar berättade om sina förälskelser tänkte jag att det var grupptrycket och deras hormoner som talade. Jag tyckte det hela lät tomt och ihåligt. Jag var ju tom, då måste de också vara det.

Jag har som tur var inte "gett upp" och bara nöjt mig med att konstatera att det inte finns någon kärlek eller sanning eller godhet heller för den delen utan jag har hela tiden hoppats och sökt. Jag har försökt förstå mer om dessa saker för att försöka fylla det där hålet som har gapat så stort i mig under hela min uppväxt.

Jag började försöka hitta någonting inom filosofin eftersom jag alltid varit logiskt analytisk. Fattade snabbt tycke för en del fritänkande filosofer som t.ex. Nietzsche och började även läsa en mängd skönlitteratur eftersom jag såg det som kondenserad livserfarenhet. Till en början blev allt bara värre. Jag blev nihilist vilket betyder att jag menade att det inte fanns några som helst värden. Jag menade att värden var något helt subjektivt som bara kommer ifrån våra personliga uppfattningar. Livet tycktes tomt och på det hela taget innehållslöst och eftersom jag uppfattade att det endast fanns subjektiva värden blev jag av den uppfattningen att jag bara behövde ta hand om mig. Det var det enda som spelade någon roll för mig då. Jag var inte de andra och de andra var inte jag, tänkte jag. Så jag får ta hand om mig. Det verkar ju inte vara någon som bryr sig om någon annan i alla fall, tänkte jag.

Sen började jag läsa mer filosofi och jag började förstå att mitt tidigare tankesätt var väldigt kortsiktigt. Att bara bry mig om mig själv leder till att jag inte mår bra eftersom jag då inte bryr mig särskilt mycket om andra. Jag blir isolerad och ensam och all min glädje blir bara min. Ingen annan bryr sig. Jag ställer mig själv ensam mot världen. Jag började förstå att allas glädje och välbefinnande hör ihop och att det inte går att göra mig lycklig om jag gör dig olycklig. Jag vill att alla ska vara lyckliga och mår dåligt om min omgivning mår dåligt. Det går alltså inte att bli lycklig om man bara tänker på sig själv. Livet blev också väldigt innehållslöst eftersom bara mina små fåfänga små segrar eller förluster var viktiga om jag bara tänkte på mig. Jag kunde inte bli del av några större sammanhang på riktigt. Jag var ju i så fall bara en parasit som försökte få så mycket ut av det som gjordes utan att bry mig om de andra.

Ju mer jag tänkte desto mer började jag att närma mig kärleken utan att jag själv förstod det till en början. Jag började identifiera mig själv med andra människor och jag började förstå deras perspektiv och försöka vara med dem på deras villkor och inte bara mina egna. Min uppfattning var min och ingenting jag behövde prata så mycket om. Jag vill ju egentligen bara möta mina medmänniskor så vi kan lära och glädja varandra i mötet. Jag började förstå att kärlek är en konst. Kärlek är inte något som förtrollar oss utan vår inblandning, det är en förälskelse och någonting helt annat. Kärlek är ett osjälviskt accepterande, respekterande och djupt känslomässigt band mellan oss som vi kan skapa genom att träna på att möta och uppskatta varandra. Kärlek är också frihet. Vi kan inte tvinga någon att älska oss utan kärlek är något vi måste vilja ge från botten av våra hjärtan. Vi måste våga öppna oss i sårbarhet och närhet annars uppstår ingen kärlek, bara ett tomt möte mellan hårda skal. Vilket var vad jag så ofta såg i min barndom. Människorna jag såg var inte helt öppna och respektfulla mot varandra och någon riktig kärlek flödade inte i min omgivning.

Det är inte lätt att vara helt öppen och acceptera alla sidor hos varandra. För att kunna göra det krävs det först att vi accepterar alla sidor hos oss själva, och hur många törs göra det? För att våga vara helt öppen måste vi kunna känna total tillit till våra medmänniskor och hur många har inte fått känslomässiga sår av tidigare tillit som inte har skötts om? Vad jag vill komma till är att kärlek är en konst i ordets båda bemärkelser. Den är ett vackert och fritt skapande från djupet av våra hjärtan, men det är också något som vi måste lära oss att göra. Det är en svår konst och det skapas få fulländade konstnärer i kärlekens konst. Den här artikeln är inspirerad av boken "Kärlekens konst" av Erich Fromm som jag varmt rekommenderar.

Av David Böhlmark 07 mar 2008 09:58