Det där med rak kommunikation1

Jag har tänkt på det där med "rak kommunikation" vid ett flertal tillfällen och ibland undrat om det alltid är så bra.
Jag levde i en relation där allt som kunde missuppfattades, och där det ickeverbala språket var väldigt tydligt. Eftersom tolkningen utgår från det egna jaget mottogs därför också signalerna språket felaktigt. Det i sin tur ledde till förklaringar som ändå inte gick hela vägen fram då "skadan redan var skedd".

Efter att jag blivit ensam, rätt ut en del saker och blivit kompis med livet igen lovade jag mig själv att försöka vara så rak som möjligt, utan att för den sakens skull trampa någon på tårna. Under den tiden jag chattade för några år sedan va det mer än en gång jag blev tagen för man. När jag frågade varför de trodde det fick jag till svar att jag var rak och det var inte en massa krusiduller. Kanske kunde de inte köra sin gamla invanda charmoffensiv på mig, vad vet jag.
Vad jag däremot vet är att jag blir ledsen när människor inte kan var raka och säga vad de tycker, när jag ändå vet att de talar osanning. Det har hänt ett antal gånger att orden som nått mig inte har stämt med resten och då backar jag några steg, sätter mig på min stock , begrundar och väntar.

En av anledningarna till att jag tycker det är viktigt att säga vad man tycker är den att vi då checkar av med oss själva. Vi tar ställning för, emot eller mittemellan, men vi har i alla fall skänkt saken en tanke innan vi sedan konfronterar en annan medmänniska.

Det jag råkade ut för idag var inte särskilt revolutionerande på något sätt men jag stötte på min egen tankegång.
Jag var inne på systembolaget för att handla en flaska rött vin till kvällen och stod och småslumrade framför hyllorna när en man som arbetade där undrade om han stod i vägen för damen. "Damen" tänkte jag något förnärmat och undrade om det var jag som hade taskig självbild kanske.
Nej, konstaterade jag bestämt, en Dam är jag inte än och mumlade tillbaka till honom som väl var ungefär i min ålder att "Det var kanske att ta i lite väl mycket".
Han tittade upp på mig där han satt och skyfflade in vinflaskor i hyllorna bredvid där jag stod och sa:
"Nu när jag tittar på dig ser jag ju att du inte är en dam, det var den där förbenade sjalen som fick mig helt förvirrad. Ja, vad är det där du har runt halsen egentligen? En gammal gardin?"
Jag himlade lite trött med ögonen över hans kommentar men kunde ändå inte låta bli att le lite.
"Det är lugnt, ingen mening att bre på för mycket nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta bara", sa jag och tog en flaska från hyllan som jag kände igen namnet på.
"Nej, ta inte den , sa mannen eller kanske killen utan ta det här spanska vinet istället."
"Tack för tipset" sa jag och gick iväg mot kassorna.
Var den så sunkig den här sjalen? Det kvittar ju att jag köpt den i Agadir, den kan ju vara ful för det och tydligen passade jag inte i den enligt honom. Det lustiga var att den är jättemjuk men visst kan jag säga att jag känt mig lite obekväm med den.

Nu tog jag inte illa vid mig av hans kommentar utan uppskattade den för den var inte elakt sagd. Han sa det på ett uppriktigt sätt och hur kan det då vara fel? Nu finns det självklart allvarligare saker att diskutera och ventilera än en sjal, men jag tror att principen är den samma:
Det handlar om att kunna distansera sig och inte ta det personligt. Det är inte mig det egentlig mening handlar om utan ett val, eller en attityd som visserligen kommer från mig men som för den saken skull inte behöver vara mig.
Nåja, det finns mycket att säga på detta området och jag återvänder gärna till det vid ett annat tillfälle då det i förlängningen handlar om vår självkänsla och lycka.

Denna dag som är den sista i februari känns som en vårdag och ljuset har återvänt. Inget kan få mig på dålig humör och av en ren tillfällighet ? råkade jag glömma sjalen i bilen när jag gav mig iväg vidare på min resa under dagen.

Av Birgitta Stiefler 29 feb 2008 16:16