Svaren på livets stora gåtor

På en smal sidogata till en genomfartsled i centrala Stockholm hörs barnskrik och skratt. Gungorna svänger fram och tillbaka och sandlådan grävs upp och grävs ner av spadar i små ihärdiga händer. Vid den här tiden på dagen, sen eftermiddag, är det dock inte bara barn som befolkar dagisets skolgård; även föräldrar har hittat hit. Det är dags för dem att hämta hem sina små framtidspaket från dagisfröknarna. För det är vad de är, framtidspaket. Det är de som garanterar att livet går vidare.

Men hur hanterar man mentalt ett framtidspaket som förälder och hur förberedd kan man vara? Under lövfällande träd och en mörknande himmel står Jonas och Per, två relativt nyblivna pappor till varsin son, beredda att ge mig svaren på livets stora gåtor.

- Det var både dags och oplanerat, berättar Jonas. Vi ville ha barn även om det hade varit bättre tajming om det hänt vid en annan tidpunkt. Det var halvplanerat.

I barnvagnen sitter Jonas son Odin storögt och lyssnar. Per beger sig för att hämta sin son Svante som befinner sig några meter därifrån.

- Vi hade försökt hyfsat länge, förklarar Per när han återvänder. Det var planerat. Men jag är glad att jag väntade med att skaffa barn tills jag var 34 år. Först nu är jag hyfsat känslomässigt och intellektuellt redo.

- Det är mycket att ta hänsyn till, försäkrar Jonas. Om man väntar för länge kanske det inte händer. Rent fysiskt är det bättre när kvinnan är ung, men då riskerar man att karriären får ett avbrott. Det har funnits perioder tidigare då jag har kunnat skaffa barn också.

Svante klänger på pappa Pers axel och tittar på mig. Han ler. Han närapå skrattar. Har han kanske inte förstått allvaret i frågorna som jag ställer? Jag försöker att utröna ett av livets stora mysterier, hur man tar hand om ett nytt liv, och han skrattar. Mitt hjärta smälter dock snabbt av hans leende och jag frågar hans pappa om det inte finns några nackdelar med barn.

- Om man inte är en organiserad person blir det svårare att hinna med den extra stressen, svarar han. Man kan inte planera vad som händer med ett barn. Saker tar längre tid också.

Jag rynkar pannan och tänker att det skulle vara jobbigt med ännu ett stressmoment i mitt liv när Per inflikar att det i alla fall inte är så dyrt att ha barn som han hade trott.

- Snarare tvärtom, håller Jonas med.

- Det är så mycket som kostar pengar som man inte gör längre, fyller Per på.

Så det verkar alltså vara en ekonomisk fråga att skaffa barn också. Jag som trodde att det handlade om kärlek och artens fortlevnad och biologiska klockor och allt det där. Men där verkar jag ha fel.

- Det är otroligt spännande och roligt också, replikerar Jonas. Att få en helt ny relation till någon man älskar, det är inte så ofta man får det.

- Det tillför något i livet som inte fanns förut, fler dimensioner av livet, säger Per.

Jag tackar papporna för pratstunden och låter dem uppslukas av sina söner. Jag stänger den låga och svartmålade järngrinden till dagisets skolgård bakom mig och vandrar iväg längs trottoaren, undrandes om de här två föräldrarna som jag just har pratat med kanske är lite för nära inpå födelsemiraklet för att de ska kunna se situationen med klara ögon. Jag menar, att få ett barn måste vara ett omvälvande projekt som får föräldrarna att förändras ordentligt. Ibland kan det vara bra att betrakta saker med lite distans för att kunna utröna hur det egentligen är. I samma ögonblick snubblar jag över en drake, en mamma och en dotter.

Draken visar sig vara av sten och helt oförmögen att ge några svar. Mamman däremot visar sig sitta på viss visdom. Medan sexåriga Fiona klättrar omkring på statyn, omgiven av en välordnad park, delar mamma Leila med sig:

- Det är en glädje att få barn, en känsla av att vara behövd. Det blir mer skratt och det är kul att se utvecklingen. Herregud, det händer ju saker från dag till dag! Men man har mindre tid för sig själv och man får omprioritera saker.

Hon berättar att hennes barn inte var oplanerat men att det heller inte var förberett. Enligt henne finns det inte någon perfekt ålder för barnafödande och att det för henne helt enkelt bara blev vid den tidpunkten det blev. Hon förklarar att hon efter att ha skaffat barn har blivit mer ansvarsfull, även om hon är noga med att poängtera att hon inte var ansvarslös innan hon födde Fiona. Men mer ansvarsfull har hon blivit, till exempel på jobbet.

I sandlådan intill gungorna i samma trädomgärdade park sitter två personer och skapar sandankor med formar. Det är Kalle och Kalles farmor. De brukar träffas varje onsdag eftermiddag för att låta honom bestämma vad han har lust att göra.

- Hade jag inte barnbarn skulle jag inte sitta i sandlådan, förklarar hon.

Jag frågar hur det var när hon skaffade barn för fyrtio år sedan och hon svarar att det var både planerat och efterlängtat.

- Jag hade träffat en man just då så det passade bra.

Jag undrar om hon förändrades på något sätt efter att hon hade fått barn och hon svarar att hon blev lugnare och mer harmonisk. Hon fick längre framförhållning och började bry sig mer om vad som hände ute i världen eftersom hon insåg att det skulle påverka barnet i framtiden.

Kalles farmor ger slutligen ett råd till dem som går i barntankar:

- Man får inte vara för ung när man skaffar barn, man måste ha passerat 25. Om man är över 40 däremot är man nog för trött. Men man måste ha lite livserfarenhet och kunna ta ansvar och se till att barnet alltid kommer i första hand.

Det är klart, förstår jag, att när man har skaffat barn måste man själv stiga lite åt sidan med sina egna behov och lämna plats åt det lilla framtidspaketet. Det kan säkert kännas tungt emellanåt. Men Kalles farmor lugnar mig:
- Barn är meningen med livet! Det finns absolut inget ont med barn.

Jag tackar Kalle och hans farmor och lämnar parken bakom mig. På vägen hem är det inte barnskrik och skratt som hörs runtomkring mig längre. Alla framtidspaket är uthämtade från dagis och istället ekar orden från sandlådan i mitt huvud: Barn är meningen med livet. Det finns absolut inget ont med barn. Barn är meningen med livet. Och jag förstår ordens innebörd men kan likväl inte sluta tänka på att det ändå er ett jäkla stort mysterium det där med barn.

Av Patrik Pettersson 27 feb 2008 11:36