Kosova: En omtumlande förändring

Utvecklingen kring Kosova under de senaste dagarna har gått snabbt. Ett nytt land har fötts och fått erkännande från en rad länder. Europas karta behöver ritas om igen.

Att det skulle smälla den den 17 februari visste vi före de flesta andra. Att Republiken Kosova skulle få erkännande från USA och de flesta EU-länderna visste vi också i förväg, även om det blev, något förvånande, Afghanistan som var föst ute med ett erkännande. Sverige erkänner Kosova den 4 mars, har Carl Bildt sagt. Serbiens argument mot självständigheten höll helt enkelt inte. Serbien bröt den gamla jugoslaviska konstitutionen när man fråntog Kosova sitt självstyre. Det bröt mot folkrätten varje dag när det hade makten över Kosova. Att åberopa juridiken var därför direkt skadligt för Serbien, men det insåg de inte.

Serbien, som agerat som Rysslands bandhund på Balkan under århundraden, anklagar nu Kosova för att gå andras ärenden; men det var heller ingen som trodde att de skulle bli goda förlorare.

En del länder, främst de som har egna missnöjda minoriteter, har förvisso sagt nej till Kosova. Spanien, som förbjudit baskiska politiska partier, Ryssland, Kina, Vietnam, samt Azarbaijan, som räds att förlora Nagorny Karabach. Det är fler som räds exemplet Kosova, men ännu fler jublar. För Kosova är i själva verket ett lysande prejudikat. Den tiden då en stat kunde döda, våldta, plundra och fördriva sina medborgare och ändå åberopa suveräniteten går mot sin ände. Nu kommer alla regeringar att tänka både två och tre gånger innan de släpper loss mördare och banditer i uniform. Vi är inte riktigt där än, men Kosova utgör onekligen ett rejält steg framåt.

Själv har jag deltagit på olika sätt i befrielsekampen sedan barnsben. Ställd inför en brutal fiende fick man aldrig tillåta sig lyxen att slappna av, än mindre att tvivla eller förtvivla. Min farfar Sakib brukade berätta för oss barnbarnen om två grodor som föll i en hal mjölktunna. Den ena gav upp och drunkande. Den andra paddlade på för bara livet, utan någon som helst chans till räddning. Mjölken blev till youghurt, youghurten blev till ost, och grodan kunde hoppa ut. Ni får själva välja vad för sorts grodor ni ska vara, brukade han säga till oss. Själv dog han en hemsk död, utan att ha smakat på friheten.

Jag vet att jag borde vara glad, också för hans skull. Ändå känns allt så overkligt och så kluvet här utanför den gamla tunnan, man är fullkomligt omtumlad. Å ena sidan pur glädje och en känsla av insikt som ännu till hälften vägrar trilla in, att vi faktiskt har segrat. Jag tänker på min familjehistoria, min farfarsfar som fick sitt hus och sin mark exproprierad fyra gånger och fick leva med sin familj, däribland min farfar, som sjabbiga hundar, min morfar, vars familj fördrevs av serber från dagens Serbien en kall februarinatt 1879 och som dog ute i snön. Han, min morfar, togs upp som ende överlevande från sin mors dödsfrysna armar och växte upp som föräldrarlös, fick aldrig veta sina föräldrars eller sina syskons namn. Jag tänker på min min far, som satt mer i fängelse än var ute med sin familj och på mig själv, som fick Kosova-stämpeln som ung och förbjöds att studera eller att inneha ett jobb, dömd till att bli kriminell av en kriminell regim. Alla vi, generationer av ett förnekat och förjagat folkslag, har äntligen fått en upprättelse.

Å andra sidan blev inte Kosova som jag hade tänkt mig. Våra serbiska grannar gläds inte med oss. Kosova förblir etniskt och religiöst splittrat. Dess självständighet är vingklippt och övervakas av en EU-mission som har en närmast kolonial funktion. Det solkar glädjen och förtar mycket av segersötman. Kvar blir en bitterljuv känsla, av att allt hade kunnat vara annorlunda, ännu bättre och bjärtare, om bara Gud, serberna, ödet eller stormakterna hade beslutat så. Det är så konstigt att tänka så, man får skuldkänslor mitt i glädjen.

Kanske borde jag bara släppa loss och glädjas vilt om än blott för en dag. Kosova har ännu en lång väg att gå, men nu blir det i varje fall i nerförsbacke. Det borde räcka som skäl för en ordentlig fest. Jag vet att min farfar skulle gilla det.

Av Shqiptar Oseku 19 feb 2008 10:04