Den första kärleken

Del 1

- Jävla idiot, kan du akta på dig, ryter Emma och knuffar bort Laura från skåpen. Du står alltid i vägen jävla tönt!

Det är ord som Laura ofta får höra av mobbningstrion Emma, Jenni och Kajsa. Ända sedan hon flyttade och bytte skola så har hon ständigt blivit trakasserad av dem. Oftast brukar de fälla henne på skolgården, ge henne konstiga blickar eller låsa in henne på toaletten det är alltid Emma som leder gruppen.

- Hör du dåligt eller, flytta på dig, säger Kajsa till Laura.
Laura backar mot toaletterna. Då får trion fart. Emma och Kajsa kommer småspringande och knuffar Laura mot toaletten. Jenni kommer bakifrån och skyndar sig att låsa dörren utifrån. Laura har fallit och slagit i huvudet i handfatet. Hon känner sig lite yr och väldigt ledsen. Hon hör Emma, Kajsa och Jenni gapskratta utanför. Förr så brukade hon börja slå på dörren och skrika. Men nu vet hon att det inte hjälper. Hon sätter sig bara på toalettlocket och börjar gråta. Plötsligt hör hon Jenni säga;

-Helvete, vi börjar nu!

Laura hör steg som går bort från toaletten och hon svär tyst för sig själv.

- Vart har lilla Laura varit då? Frågar hennes engelsklärare.

Det var Jörgen som hade låst upp dörren där Laura satt.
- Jag... öhh... försov mig, får Laura fram och sneglar på den fnissande trion. De viskar till varandra och försöker kväva sina skratt.
Laura går och sätter sig på den enda lediga platsen längst bak bredvid trion.

De skrattar nöjt och slänger en skrynklig lapp till Lauras bänk. Hon får en stöt i magen innan hon vecklar upp den.

"Tro inte att du är ngt för det är du fan heller jävla subba."

Laura känner sig mer yr och lade lappen i sitt pennskrin, där många lappar redan låg och trängdes. Redan då visste hon att det skulle bli en lång förmiddag.

På lunchen sitter Laura, själv som vanligt, vid ett bord bredvid fönstret. Hennes blick slocknar när hon ser Emma, Kajsa och Jenni. De sätter sig vid vid hennes bord.

Lauras hjärta pumpar fort. Sen tar det inte lång tid innan Emma tar hennes mjölkglas och häller det över Lauras nya jeans. Sen springer de skrattandes där ifrån. Laura känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men hon får inte gråta. Inte inför alla andra. Hon väntar tills det är tomt i matsalen, då vågar hon äntligen resa sig upp och åka hem.
När Laura har kommit hem till hennes stökiga lägenhet, står hennes pappa med en spritflaska i handen.

- Är du redan hemma?, sluddrar han.
- Ja, vi slutade tidigt idag, säger hon.
- Okej, säger han lagom intresserat och tar en klunk av sin whisky.
Laura tittar på honom och suckar innan hon går till sitt rum och stänger dörren om sig. Där tar hon av sig de mjölkluktande jeansen och slänger in dem under sängen i ett hörn. Laura slänger sig på den obäddade sängen och börjar hejdlöst gråta under kudden.

- Vet någon här var Laura är någonstans?, frågar SO-läraren.
Emma sneglar leendes på Kajsa och Jenni. Alla tre skrattar förtjust.
- Emma, vet du någonting om det här?
- Vah?, säger Emma frånvarande.
- Ja, varför inte Laura är här?, frågar läraren och tar några steg mot trion. - Nå?
- Ööh, nej..., säger Jenni iskallt. - Ingenting.

Jörgen ger trion en frågande blick. Kajsa mimar "BÖG" till honom och ler. Han slår genast ner blicken och fäster den på ett blyertsstreck på bänken.

- Okej, säger läraren misstänksamt och fortsätter lektionen.

Hemma hos Laura är det helt tyst. Hennes pappa har somnat i soffan med spritflaskan bredvid sig. Plötsligt ringer telefonen. Hon vaknar ur sina tankar och svarar.

- Aa, det är Laura.
- Hej, det är Jörgen, säger han

Hennes knogar vitnar, han hade varit kär i henne sedan första klass. De hade varit bästisar ett tag, innan hon fick reda på det.
- Jag ville bara se hur du mådde och varför du inte är i skolan, säger Jörgen
- Det ska väl du skita i tönt, säger hon och lägger på.

Hon vill egentligen inte säga det till honom, men hon hann inte stoppa det. Orden bara kommer.

Hon tittar ut genom fönstret och ser Jörgen stå där. Han står bara och stirrar på sin mobil. Han ser sårad och ledsen ut.
- Fan, mumlar Laura och drar ner sin rullgardin.

Tisdagsmorgonen är kall och blåsig. När Laura är på väg till skolan halkar hon till på isen och tappar alla sina skolböcker.
- Vill du ha hjälp? Frågar en främmande röst.
Hon tittar upp och möter Rasmus klargröna blick.
- Jag... öh... mm, får hon fram.
- Okej, skrattar han och böjer sig ner.
Deras händer snuddar vid varann och de kollar på varandra. Deras blickar möts.

- Men jag måste gå nu, viskar Rasmus och ger Laura hennes böcker.
Laura blir kokhet i ansiktet och rodnar. Som om hon svävar på bomullstussar fortsätter hon till skolan. För första gången i hennes eländiga liv var hon kär. Riktigt kär.

Men lyckan varade inte länge, hon ser Emma, Kajsa och Jenni flockade runt Rasmus. De fnittrar och slänger med sina blonderade hår. Det känns som om någon hade sparkat en stenhård fotboll i Lauras mage.

Emma kollar på Laura och säger någonting till Rasmus, Jenni och Kajsa. De gapskrattar men Rasmus bara ler lite lätt.

Efter ett tag kramar alla tjejer Rasmus och går därifrån. Kvar i D-korridoren står bara Laura och Rasmus kvar. Han går långsamt fram till henne.

- Bry dig inte om dem, säger han svagt. Säg bara ifrån nästa gång.
Laura hade inga ord i sin mun, men när hon äntligen säger tack, så har han redan gått.

Nästa morgon vid skåpen säger Emma att Laura ska flytta på sig som vanligt.

- Nej, viskar hon.
- Vad fan säger du?, säger Emma och hennes blick svartnar.
- Nej!, säger Laura högt.

Emma släpper sina saker och går mot Laura.

- Hör du dåligt eller?, säger Laura modigt. I nästan hela mitt liv har jag varit rädd för dig. Men det är slut med det. Nu vet jag vad du egentligen är.
- Som är?, frågar Emma förbannat.
- Joo, en blonderad anorektiker som egentligen ingen tycker om, bara har respekt för!, säger Laura kaxigt och slänger med håret som alltid de brukar göra. Sedan går hon sin väg, ut från skolan.

Kvar står trion och resten av klassen helt chockade. Det går ett sus genom korridoren. Sen tar Emma fart och rusar nerför skolans trappor. Inte långt efter springer Kajsa och Jenni. Laura går helt oanande och sparkar i snön på skolgården.

Plötsligt blir hon hårt knuffad i ryggen. När hon äntligen vågar öppna ögonen ligger hon på marken med trion över sig
- Nu är du inte så kaxig längre va? Säger Jenni samtidigt som Emma sparkar snö i hennes ansikte. Andra sparken mot ansiktet träffar Lauras mun. Hon spottar ut snön ur munnen, och med följer lite blod. Det känns som att en liten bit av framtanden saknas.

- Aaj, jämrar hon sig.

Med ett försök att resa sig, så ställer hon sig på alla fyra, men får genast en hård spark i magen av Kajsa.

- Det är klart att din pappa dricker, han försöker bara glömma bort dig, säger Emma.

Deras ögon var fulla av hat.

- Vad fan vet du om det? mumlar Laura och tar ett till försök att resa sig.

Men Emma är snabbt där och ger henne ett hårt slag som träffar precis på näsbenet. Laura skriker högt, men Emma bara skrattar.

- HJÄÄÄÄÄLP!, ropar hon gällt.
- Ingen kan höra dig och ingen kan se dig, du är helt hjälplös här ute, säger Kajsa stolt.
- Inte konstigt att din mamma dog av en överdos, hon gjorde det säkert med mening för att hon inte stod ut med att se ditt fula ansikte varje dag, fräser Emma och spottar henne i ansiktet.

Nu fick Laura nog.

- NI KAN BARA HÅLLA KÄFTEN ERA JÄVLA BARBIES! Vrålar Laura med munnen full av blod.

Det var då den riktiga misshandeln började. Hårda slag och sparkar riktade mot ansiktet och magen. Sakta men säkert färgades den vita snön blev rödrosa.

När Emma får in ett hårt slag i bröstkorgen så skriker Laura med alla sina krafter som hon har. De krafterna räcker till för att Rasmus på tredje våningen ska höra. Han vinklar upp persiennerna i NO-salen och ser misshandeln. Han tar fort upp mobilen ur bakfickan, springer ut ur klassrummet och ringer 112. Nere på skolgården ligger Laura helt livlös.

- Nää, vad är klockan? Frågar Emma.
Kajsa torkar av sina smått blodiga händer på Lauras jacka. Sen plockar hon upp mobilen ur väskan och tittar.

- Tio i tolv, säger hon och stoppar ner mobilen igen.
- Okej, jag ska hämta min GUCCI-väska på Drottninggatan nu, vill ni hänga med? Säger Emma.
- Det är klart, svarar Jenni.

Och de tre börjar gå mot busshållplatsen.

Ut ur skolans huvudentré kommer Rasmus springande. Han slänger sig ner bredvid Laura.

- Jag har ringt ambulansen, det kommer att bli bra, säger han och stryker henne över den blodiga kinden.
Och det var det sista hon hörde...

När Laura vaknar nästa gång ligger hon i en sjukhussäng.
Det är tungt att andas, hon tänker på vad som hände.
Plötsligt öppnas dörren till hennes rum, en sjuksköterska kommer in.

- Oj, hon har vaknat!, utbrister hon.

Lauras mormor kommer inrusande och överöser henne med pussar och kramar.

- Lilla gumman, är det okej?, frågar hon.

Laura nickar lite svagt, men ändå känner hon smärtan i nacken. När hennes mormor suttit på stolen bredvid sängen ett tag, knackar det lätt på dörren. In kliver Rasmus.
Lauras mormor ställer sig upp, vänder sig mot Laura och ler. Sedan går hon ut och stänger dörren. Kvar står Rasmus. Han går fram till sängen, och sätter sig på kanten. Han ler milt mot Laura. Hon tittar på honom med sina bruna ögon. De står tysta länge, men till slut öppnar Rasmus munnen

- Emma, Kajsa och Jenni har fått sluta i våran skola, säger han och ler försiktigt.
- Okej, viskar Laura och känner sig hur lycklig som helst.
- Jag skulle bara se hur du mådde, men jag borde nog låta dig sova nu, säger han och reser sig upp.
- Tack för att du kom, säger hon tyst
- Ja, jag ville komma. Men det var någonting annat jag ville göra också.
Han tar ett steg framåt och kysser henne lätt på munnen.
Laura känner sig helt underbart glad inombords.

Den här texten tillägnas Riccardo Campogiani som misshandlades till döds den sjunde oktober 2007. Tyvärr hann ingen ringa på hjälp i tid...

©Fredrika Eriksson och Sofia Rudels,
klass 6 i Rålambshovsskolan, Stockholm

genom Fredrikas pappa

Av Thomas Eriksson 13 feb 2008 23:24