Trodde på ärlighet - blev skild och fick sparken

Jag tillhör dem som gick på det där med ärlighet. Det som skulle vara längst... uppriktighet och trovärdighet, avståndstagande till människor som ljuger. Lögnare har jag i och för sig stora problem med. Under åren har alla ärlighetens olika skeden passerat genom mig. Jag har sagt vad jag tyckt, och förlorat vänner. Jag har varit uppriktig, och blivit skild. Chefen bad mig om synpunkter, och jag fick söka nytt jobb. Allt detta i en glad, klämkäck tro på att ärlighet alltid är rätt.

Mitt uppvaknande kom långsamt och helt utan den bitterhet som brukar vara den svinkes mantra:

- Ja det är ingen som tål att man säger obekväma sanningar och så...

Ambitionen att vara den som "sett ljuset", har jag inte, bara en tro. Att respektera andra också är att låta de ha sina uppfattningar, sina livslögner i fred. Vilken rätt har man att fördöma andras åsikter egentligen?

Men OK, jag hör redan kritiken. Åsikter måste brytas, debatt måste avhållas - hur vet vi annars vilken väg vi ska gå? Givetvis, jag är en stor demokrat. Annars skulle jag inte skriva här!

Mina tankar rör nog mer den enkle sanningssägaren som terroriserar vänner, släktingar och den som vill lyssna med sitt - utan att ge andra en chans!

Av Per Bengtsson 08 feb 2008 10:27