Möt döden i Colombia del 3

Vill du läsa den här arikeln från början? Börja här: "Möt döden i Colombia del 1"


Om Bangkok är en kokande gryta och La Paz en skål med glass- då är nog Bogotá... Las Vegas. Jag kommer inte på någon bättre liknelse. Men mitt i ingenstans, uppe på en platå, omgiven av djungel och Farc guerilla, så ligger denna jättelika stad som sjuder av liv och nöjen. Vädret är Londondimma blandat med regn. Det spelar ingen roll när du tänker åka dit. Jag kan förutsäga vädret åt dig. Det kommer att vara grått. Det kommer att regna. Försök se stan på Google Earth. Zooma in och beundra molnet som täcker hela staden.

I princip alla jag talat med hade varnat för Colombia. Att Anton och jag skulle ta det så försiktigt där. Se upp för kidnappare, för rånmördare, för svindlare och ficktjuvar. Av detta såg vi intet, och vi började fundera om någon av dessa belackare hade varit i Colombia själva. Nu tog vi inte någon tripp ut i djungeln. Vi besökte Bogotá och Cartagena, och de enda som hotade oss var polisen men mer om det senare. Faktum kvarstår; det land som jag fruktat mest för mitt liv i, har varit USA. I Los Angeles, New Orleans och Washington D.C fanns hotet alltid där. Det genomsyrade luften, kallt och hårt som en trubbnost .38. Det enda som genomsyrade luften i Bogotá var den fuktiga dimman.

Folk var faktiskt på gränsen till övervänliga. Det visade sig snart att de var pinsamt medvetna om sitt rykte ute i världen. Familjen vi bodde hos tog hand om oss som sina egna barn. Jag har inte sett vänligare familjer på julkort. "Har ni det trevligt här?" frågade de. Vi nickade unisont. "Och ni känner er inte hotade ? Det känns väl inte farligt här?" Inte då, försäkrade både Anton och jag. "Snälla säg det då, när ni kommer hem. Sprid ordet. Colombia är inte så farligt." Så nu uppfyller jag löftet. Colombia är inte alls så farligt. Det kan vara en dålig idé att knata ut i djungeln iförd en t-shirt med dollartecken på. Lika illa som att springa runt i Compton i Los Angeles iförd vit heltäckande huva, eller att olla glaset i Leninmausoleet i Moskva. Sunt förnuft bara. Det finns saker man inte gör, och beter man sig vettigt, så är Colombia ett spännande och vackert resmål.

Nej, det var inte den yttre fienden jag oroade mig för. Det var blodet från mina lungor som jag regelbundet sprejade handfatet med, i sönderslitande hostattacker. Den inre fienden var på frammarsch. En guerilla-armé någonstans djupt under huden. Och nu hade någon börjat slänga handgranater därinne. Jag var vid det laget fullt inställd på att möta döden i Colombia.

Familjen som tog hand om oss, visste på råd. De skickade mig bums till sjukhus med sin dotter som följeslagare och tolk. Efter några månader i sydamerika var Antons och min spanska fortfarande fruktansvärt dålig. Ett skämt faktiskt. Nu visade det sig att den kvinnliga läkaren som undersökte mig, talade absolut flytande engelska. Så dottern och Anton fick sitta i väntrummet på akuten, medans jag röntgades och gav diverse blodprover. Sjukhuset påminde om vilket sjukhus som helst i Stockholmsområdet. Jag kände mig trygg där jag satt på britsen, med bar överkropp och väntade på provsvaren. Nu var saken ur mina händer. Snart skulle doktorn komma in och skaka så där allvarligt på huvudet och säga att man måste ta bort ena lungan eller nåt. Kanske båda? Jag fnissade trött för mig själv.

Då kom doktorn tillbaka. Hon såg allvarlig ut och skakade på huvudet. ’Here we go’, tänkte jag, och kramade britskanten så knogarna vitnade. Hon höll upp en stor röntgenbild på mina lungor. Ena lungan hade en stor vit fläck i nedre delen. "Du har lunginflammation" sade hon. Jag sträckte armarna upp i skyn och gav till ett hest "YES!". Hon såg på mig som om jag var fullständigt galen. Men jag lugnade henne. "Jag trodde jag hade lungcancer!" Uppenbarligen hade hon aldrig sett någon vara så glad över en lunginflammation förut. Men jag lät mig inte stoppas. "Hit med penicillin, baby!" Till slut brast hon ut i skratt, och frågade om jag inte ville bli inlagd. Icke då. Nu fanns Sverige helt plötsligt inom räckhåll igen.

Inget kunde längre gå snett. Och endast fyra dagar efter den tanken, fann jag mig arresterad i Cartagena.


Läs fortsättningen här: Möt döden i Colombia del 4

Av Magnus Carlbaum 04 feb 2008 22:32