Stackars Stureplan

Jag vill befinna mig på en obskyr liten pub där ljuset är dunkelt. Helst vill jag sitta längst in i lokalen, där man får vara lite ifred med sitt sällskap, men fortfarande kan höra ett sorl som vittnar om andra människors närvaro. Musiken som spelas är behaglig, och inte för hög. Kanske kommer det fram en något överförfriskad äldre herre och berättar sin fina men lite tragiska livshistoria. Folk är sig själva. Stämningen är hjärtlig. Och människor har innerligt roligt. De ser varandra. De umgås. Lyssnar. Tänker. Finns.

Det slår Stureplans ytlighet hundra gånger om. Där ser ingen någon annan för alla är så upptagna av att synas. Ingen hör något annat än discomusiken som överröstar all tänkbar kommunikation människor emellan. Det glammiga, glittriga och viljan att vara någon, någon speciell, draperas i falska leenden. Och som hungriga vargar flockas människor utanför VIP-rummen, för det där med att vara viktig - det betyder allt. Någon livshistoria är det aldrig tal om, för vem fan bryr sig om andra människor. De lever i sin egobubbla där ingen annan existerar utom dom själva, och möjligtvis snubben som bjuder på champagne. Inte heller är de medvetna om vad de missar i och med sin ytlighet.

Stackars sorgliga Stureplan.

Av Minna Jonsson 11 jan 2008 23:41