Jag vill leva på mitt författarskap

Johan Staël von Holstein är ledamot i Statens Kulturråd och debatterar här på Sourze med poeten Maria Küchen. Jag har läst bådas inlägg och det är intressant. Kultur har alltid skapat heta debatter. Vad är kultur? Det beror på vem du frågar. För mig är det en massa olika saker; musik i alla olika former, böcker som handlar om allt från sekter i Sverige till kärlek, filmer som Cabaret och Gudfadern, ja, allt som får mig att tänka, skratta, gråta och må bra, det är kultur för mig.

Nästa fråga är, vem ska bestämma vad som är "riktig kultur"? Ja, inte skulle jag göra anspråk på att vara den personen. Men att få sitta och bestämma om vad som ska sponsras med våra surt förvärade skattepengar innebär makt. Makt är naturligtvis alltid trevligt att inneha, men med den följer också ett hiskeligt ansvar. Alla som har makt bryr sig naturligtvis inte om att förvalta ansvaret, de utövar helt enkelt bara makten.

Hur blir du uttagen till gänget som bestämmer över vad som är kultur? En fördel är om du bor i Stockholm med omnejd. Bor du nere i Skåne eller långt upp i Norrland, får du det genast svårare. Personer boende i Stockholm och som har byggt upp ett kontaktnät, har lättare att nå ut. Detta beror på att SVT, DN, SvD, Expressen, TV4 och alla större medieföretag och bokförlag finns, just det, i Stockholm!

Jag gick på författarskola på Marstrand i regi av Lars Hesslind. I kursen ingick, bland annat, en föreläsning av Birgitta Stenberg, författare från Åstol. Hon berättade om hur lektörer från stora bolag, blir dikterade uppifrån, om vad de ska leta efter när de får in ett manus. Vilket också faktiskt är fullt förståligt med tanke på hur många manus som dräller in varje år.

Det betyder i klartext att, även om det kommer in ett manus med en jättebra story, är det högst troligt att det refuseras, till förmån för ett annat bra manus, som handlar om ämnet det i förväg har beslutats om.

Ta till exempel Svinalängorna, Susanna Alakoski, som belönades med Augustpriset 2006. En bok som handlar om hur det är att leva med en alkoholiserad förälder. I detta fall, en finskättad man. Nästa bok, i ett liknande ämne, var "mig äger ingen" av en journalist som heter Åsa Linderborg. Detta ämne har följts upp av flera författare som skriver om liknande händelser. Åsa Linderborgs journalistkollegor försökte på alla sätt hjälpa henne att få Augustpriset. Detta genom att ta upp hennas bok i samtliga TV-program som har böcker som tema och i radion. Skriva om den i tidningar. Detta hjälpte inte. En totalt otippad författare kammade hem 2007 års Augustpris, Carl-Henning Wijkmark med "Stundande natten".

Jag har skrivit tre deckare och fått mycket bra recensioner av läsarna. Men inte direkt upplyftande recensioner av "de som påstår sig kunna det här". Men för mig är det i allafall roligt med läsare som sinsemellan pratar och rekommenderar mina böcker. För, har jag inte läsare, ja då har jag inga möjligheter att skriva mer.

Ingrid Norrman, kulturredaktör på GT, hyllar Camilla Läckbergs deckare, men mina deckare, höll inte ens för en recension, enligt en av hennes recensenter. Detta förvånade mig verkligen, men vad ska jag, som författare, göra i ett sånt läge? Lägga mig ner och skrika? Ingen idé! Det är bara att streta vidare.

Nu kommer snart min självbiografi, som handlar om vilket helvete det är att vara ofrivilligt barnlös, och vad det för med sig. Den boken har tagits emot av nästan alla bokkedjor, Bokia, Ugglan och JB-Gruppen, vilket naturligtvis är en stor ära och ett hopp om att bli känd i större kretsar. För är det något jag hoppas på, är det att kunna försörja mig på att skriva. Att skriva, för mig, är kolossalt stimulerande.

I dagarna kommer det säkert också nyheter om det som många inte känner till, nämligen att bokhandlare har returrätt på nästan alla böcker. När t.ex Leif GW Perssons böcker trycks upp i hundratusentals exemplar, betyder inte det att de har sålt alla böckerna. Det betyder att de har levererats till bokhandlarna! Ibland är det ointressant vad recensenterna tycker om en bok, den säljer inte i alltför många exemplar i allafall. Det är den bistra sanningen för alla förlag, så också för Bonniers, som just nu funderar över hur de ska bli mer lönsamma. Och varför skulle de inte tänka på lönsamheten? De som arbetar på Bonniers har också räkningar att betala, precis som de flesta av oss!

Jag hoppas att mina böcker blir grymt bra produkter så att jag tjänar massor och kan betala skatt, så att det blir fler, dagisplatser, fler förskolelärare, fler händer inom äldrevården, bättre för alla! För jag trivs ypperligt bra med att bo där jag bor, och vill mer än gärna göra rätt för mig! Men jag har inte råd att skriva om jag inte får köpare till mina böcker. Det har ingen i längden. Lika lite som bagaren inte kan baka nytt bröd varje morgon, om inte någon betalar för det.

Av Ramona Fransson 09 jan 2008 10:39