Varför är det fel att kunna leva på sin konst?

Det här är en artikel för er som läst mina tre tidigare om kultur, Maria Küchens kolumn i DN och här i Sourze samt alla de kommentarer som följt desamma.

Nu vet vi i alla fall att Maria Küchen ÄR politiskt skolad och en aktiv del i den socialistiska PR-apparaten. Bara sossepolitiker tar, för att stärka sina argument och för att folk bara kommer ihåg de sista de hört, en motsats alltså en medveten lögn och startar sin argumentation. Trots att jag skriver en artikel med 18.000 tecken om hur jag INTE anser att allt värde bara kan mätas i pengar startar Maria Küchen sitt inlägg med att; "En vanföreställning om Johan Staël von Holstein är att hans syn på konsten som enbart mätbar i kronor och ören bla bla bla". En välbeprövad socialdemokratisk och socialistpolitisk manöver, eftersom det folk bara kommer ihåg är det sista de läst, men det gör dig bara till ännu en hycklare och lögnare, Maria Küchen, eller kanske är det bara så att du inte orkade, eller klarade av, att läsa så långa texter som mina? Jag har bjudit in Maria Kuchen till lunch, men hon har inte svarat, utan fortsätter sina påhopp.

Att du, Maria, är politiskt hjärntvättad och vriden kan tyvärr inte ta dig ifrån den verklighet som faktiskt gäller. Du är, vare sig du vill eller inte, ett varumärke och bara ditt skenheliga jag kan hävda något annat. Annars skulle du givit ut alla dina böcker under OLIKA pseudonymer för att förvilla marknaden? Marknaden är nämligen alla människor. Men, nej, du använder ditt namn, för att bygga DITT varumärke och alla 400-500 böcker du har sålt per bok, har gått till ungefär samma köpare, dvs din målgrupp och när en av dina fantastiska verk kommer ut, spenderar du dagar med att cykla runt till dina 500 kunder och berätta om att en ny bok kommit ut din marknadsföring och du ringer dina kritikervänner och ser till att de rosar dina böcker för du kan inte låta bli att hoppas på att få 2-3 nya läsare. Du, precis som alla hycklare, lögnare och socialister nekar bara att inse hur saker och ting går till.

Du skriver att "Totalt osäljbar lysande poesi är dessutom hippare än någonsin…" Det är nog det dummaste jag någonsin har hört. Denna superkorta mening innehäller fler motsägelser och fel använda ord än jag någon sin sett. Att något "lysande" i skrift skulle vara osäljbart är bara det vansinne, att sedan säga att det är "hippare än någonsin" när något som är hippt innebär att det är superkommersiellt och sålt till massorna… Men låt oss se din mening som poesi och låtsas förstå vad du menar, Hippt bland vem? Om den är HELT osäljbar? Till vilken nytta? Lysande säger vem? Du har kanske rätt, att det finns saker jag inte fattar, snälla förklara! Eller är detta bara en vidare utveckling av när du kallade dig själv enkelspårig elitist och snobb i din förra kolumn?

Det känns näst intill hopplöst att diskutera med er, men jag är fast besluten at försöka. Jag vill lära mig, jag vill förstå, jag vill göra något bra för den svenska kulturen och jag vill driva på en viktig förändring, så jag fortsätter.

Jag har aldrig sagt att konsten och konstnären skall vara till "salu" som jag anklagas för? Men jag förstår inte varför det skulle vara fult att vara framgångsrik i monetära mått? Varför är det fel att kunna leva på sin konst? Jag förstår inte varför det skulle vara finare och bättre om man inte kunna det, om man inte kunde sälja sin poesi eller sina tavlor eller fick publik till sin teater? Finns det folk som skriver pjäser och som sätter upp dem på teatrar, som hoppas att ingen djävel skall komma och titta? Vad är det fria och viktiga i detta? Och varför skall jag betala om jag inte skall få gå och titta? Jag förstår inte varför man VILL att konstnärer skall leva på bidrag, förstår man inte att bidrag till konsten är pengar som inte går till åldringsvård, uteliggare och sjuka? Jag förstår överhuvudtaget inte vad detta skulle ha för påverkan på det fria uttrycket. All den fantastiska kultur man finner runt om i världen, kultur sedan 1000-tals år, inget av det är finansierat med statliga anslag. Jag förstår inte varför mina kritiker inte förstår att om 10 av konsten blir otroligt ekonomiskt framgångsrik så kan man dubbla pengarna till övriga konstnärer.

Precis som Maria Küchen, vare sig hon vill eller ej, är hon ett varumärke och konsten en produkt eller tjänst som precis vilken som helst. Men, det i sin tur innebär INTE att det måste finnas en koppling till "…bara den går att sälja…". Producenten, konstnären väljer själv att anpassa den till sina konsumenters önskan eller ej, hon väljer att sälja den eller ej, hon väljer att sätta pris eller ej, hon väljer tillgänglighet eller ej. De agerar precis som en företagare. Massor av företagare går dagligen i konkurs för att de inte gör som kunderna eller marknaden vill. Massor av företagare förlorar sina investerares pengar. Företagandet är också i behov av frihet, fria uttryck, nya vägar. Vissa begår självmord utfattiga och lämnar efter sig ett mångmiljardarv som Ivar Krüger. Det händer inte bara van Gogh i kulturen.

Det jobbiga är att ni inte ser sambanden och får ihop helheten.

Jag älskar definitionen odling för kultur. Som bondpojke associerar jag det till basen för det goda. Det är ur odlingar som alla grödor gror och som jag tydligt uttrycker i min mastodont kolumn Ledsen Inger för att jag tagit för givet att alla läst Maria Küchens kolumn i DN, men min artikel var ett öppet brev till henne och hennes hejdukar Kultur är OTROLIGT viktigt i samhället. Kulturen skall spegla samtiden, samtiden skall växa ur kulturen, det fria ordet, det fria uttrycket, den fria människan skall leva fritt. Men som bonde vet jag att det är fint med timotejängar, men att jag måste också ha fält där man odlar målmedvetet och där man gallrar. Jag vet också att blommorna i min rabatt blir finare om man ympar blommorna, klipper dem och sköter dem Allt blir inte som vackrast och bäst när man bara har kaos. Jag vill inte styra konsten och konstnären. Men hur skall den finansieras, med hur mycket och var skall pengarna tas och hur skall de fördelas? Vad jag försöker säga, som ingen verkar fatta, är att OM vi kan definiera varför och hur på ett mätbart sätt, kanske dubbelt så mycket pengar kan allokeras och fördelas. Om jag kan ha stora, fina, bördiga odlingar kan jag ha fler naturängar.

Flera kommentarer, som Franklin, du talar runt kärnan. Har du läst min artikel? Har jag hävdat att jag gjort något av värde? Är inte jag en fri tänkare som aktivt deltar i samhällsdebatten och försöker påverka? Har jag behövt bidrag för det? Eller är bara socialistiska och kollektivistiska idéer av intresse? Är det rätt att socialistiska tidningar skall få bidrag från statens kulturfond? Hur mycket skall invånarna TVINGAS betala, sett i perspektivet att de hällre lagt pengarna på sina sjuka föräldrar eller barnens utbildning, kanske på möjligheten att ge barnen specialkurser i sång och dans. Vad du och andra socialister inte tycks fatta är att i praktiken ALLA framstående kulturella uttryck har finansierats av kapitalism eller framförallt av kapitalister som FRIVILLIGT sponsrat något de trott på eller gillat. Nästan inga kulturella stjärnor har behövt eller fått bidrag. Detta sista stycke betyder inte att jag inte tycker att staten skall lägga pengar på konst och kultur, men man skall veta varför, hur och till vad. Man behöver inte bara räkna i pengar. Redan i lågstadiet lärde jag mig räkna med äpplen och päron. Hur skall vi "räkna" på konsten? Leif-Arne har rätt och som Pia K säger:"tur att man är sin egen" m a o entreprenören vars definition lyder "en som tar personligt ansvar för sin egen försörjning".

Av Johan Staël von Holstein 05 jan 2008 10:28